Aftonbladet – 16 juli 1841, sida 2

eds ————— 2 ANLEDNING AF PRINS CARLS NATTVARDSGÅNG OCH AFLAGDA HYLLNINGS -ED; några gamla sanningar ånyo upprepade. (Forts. från gårdagsbl.) Vi inse ganska väl, att hvad vi här nedan ärna äga, skall utropas som ett försök att upprifva samla parti-tvister och att såra personer; men muru man än må söka svärta afsigten med denna ramställning, måste den likväl göras; det miste n en gång uttalas detta ofta upprepade, af folet tillräckligt erkända, men af Konungarne oipphörligt misskända, ord: att Svenska adelns istoria, om den äfven i sig innefattar det utnärktaste af fäderneslandets minnen, likväl kolektift såsom Slåndets, är historien om fädernesandets olyckor, blygd och elände. Denna hitoria börjar med medeltiden och fortgår mnätan utan afbrott intill närvarande tid. Ebervard skref den för ungefär 30 år sedan, förföljles derför och måste låta trycka sitt arbete i Danmark. Det upplades för några och tjugu år sedan ånyo här i Stockholm med minga tillökningar, men innehåller likväl af en ganska uräktlig menniskofruktan en föga resonerad saming af blotta facta, hvilken behöfde illustreras if en mera praktisk tillämpning, och sonY sådan skulle vara måhända det lärorikaste studium, en Svensk regent kunde företaga sig. Här är ej vår afsigt alt såra och kasta skugga på personer; vi vete så väl som någon annan, att bland Svenska adeln finnas och alltid funnits män af de äidlaste tänkesätt, den högsta upplysning, den varmaste fosterlandskänsla, hvilka prydt och gagnat sitt land i bredd med dess förtjentaste söner; men om dem gäller hvad man sagt om Englands förkofran och dess prohibitiv-system, att de blifvit sin fosterbygds gagn och stolthet, icke för det de voro adelsmän, utan ehuru de voro det. Beklagligen utgöra de minsta delen, och till och med bland dem finnas ej så serdeles många, hos hvilka icke kastandan, dem sjelfve ovetande, framsmygt sig och vilsefört en och annan af deras åsigter. Detta ligger helt och hållet i menniskans och tingens natur. Gif hv lIken klass som helst ett uteslutande företräde framför alla andr3, ett obestridt, med blotta namnet förvärfdt anspråk på statens embeten, värdigheter och utmärkelser, öppna för dem allena tillträdet till bofvets salar och regentens person, låt dem som skummet flyta ofvanpå allt i samhället, och de skola ovilkorligen utbilda en likadan kastanda som den, hvilken man nu med skäl tillviter Adeln. Det är för närvarande antaget som en tyst, men strängt förbindande, öfverenskommelse, att man endast behöfver vara af höga slägtförbindelser för att ej allenast kunna bli allt i staten, utan äfven att kunna bli det snart sagdt i ett enda språng, så att ingen finner det annat än helt och hållet i sin ordning, om ryttmästaren grefve X. i morgon blir landshöfding, om expeditionssekreteraren baron Y. blir statsråd, vice häradshöfdingen friherre Z. president, 0. S. Vhvaremot man skulle anse för en galenskap, om någon talade om att till dessa värdigheter upphöja en sekreterare, en ryttmästare, en häradshöfding med ett borgerligt namn. Men låt, genom någon händelsernas skiftning, en motsatt princip göra sig gällande; låt det bli regel, att grefven och friherren, likasom nu den ofrälse mannen, ej kan, utan serdeles gynnande omständigheter, bli någonting mer än en af statens lastdragare just derföre, att han är grefve eller friherre; Jåt deremot denna preponderans öfverflyttas till de borgerlige, låt dem-uteslutande bli hofmän, dignitärer cch alla högre embetens kandidater, och de skola innan kort antaga en lika, i den yttre höflighetens mantel knappt undanskyld arrogans, en lika motvilja för all grundligare kunskap, all redbar duglighet, en lika ytlig bildning, en lika flärd och sjelftillräcklighet, som man nu vänjt sig att, oftast rättvist, någon gång obilligt, förebrå frälsemannen. Det är derföre icke mot personerna, men emot privilegierna, som tänkaren och fosterlandsvännen upp ;reser sig; det är ej den lappris rättigheten att bära ett vapen i sigillet och en uniform: med epåletter han vill hafva afskaffad; det är den allmänna borgerliga rättigheten han vill hafva upprest och stadgad. Han vill ej bafva grefven, RR ANSER TA ERSTA ANAR SENARES JENA RAN