Aftonbladet – 15 juli 1841, sida 3

åt sin efterträdare, när de genom en stilla oc naturlig död afgått från skådeplatsen. En ha stig återblick på den historiska minnestaflan vi sar detta. Vi förbigå den mörkare delen af medeltide och de Sverkerska och Erikska ätternas thron byte, för att börja med en stor man, med Bir ger Jarl. Han var aldrig konung, han var en dast vald till sin sons förmyndare. Denne soi störtades af sin broder. Magnus Ladulås såg sit förräderi vedergäldt på sin son, hvars bröde -Istämplade mot honom på samma sätt, som Magnu: blefvo följder deraf. Magnus Smek förjagades, fö att ersättas af Albrekt, hvilken i sin ordnin; Ihade samma öde. Den genom intriger, val oct lvapenmakt på thronen upplyftade Margareth: tog sin usle systerson, Erik, till efterträdare IHans folks förakt och ovilja ryckte från han: Ihufvud de kronor, han beflåckat. Christophe: var den ende af de utländske konungarne, som fredligt afled med spiran i sin hand; men hor skänktes honom genom, intriger och stämplingar Toch att han fick bibehålla henne, derför hade Jhan kanhända att tacka det af honom ordnade lagverket, en välgerning, för hvilken folket alidrig är otacksamt, och för hvars skull det förIdrog hans öfriga misstag, ja, sjelfva den all. männa nöd, som under hans regering nedtyngde Idet, och som det, enligt tidens tro, ansåg för en jGuds hemsökelse för monarkens felsteg. Des: I missnöje gaf sig likväl endast luft i binamnet: Barkekonung, som det tillade honom. De öfriga Junionsregenterne störtades från thronen, hvilken slutligen intogs af den store Gustaf, ett verk af folkets val, ej blott föranledt genom stora förtjenster om riket, utan äfven rättfärdigadt genom en 40:årig upplyst, rättvis och kraftfull regering. Erik föll ett offer för egna fel och sin broders ärelystnad. Thronröfvaren räddades af döden från ett lika öde, hvilket Carls tröttade ömkan eljest troligen beredt honom. Sigismund innehade i sjelfva verket aldrig thromen, och Carl IX fick den genom Ständernas val. Den stofe Gustaf Adolf dog den ärofulla döden för mensklighetens och ljusets sak; hans dotter, som förrådde den, ansåg sig derefser sjelf ej kunna bibehålla en krona, som hon icke kände sig värdig. — Carl Gustaf, vald af folkets ombud, lemnade, efter en kort och segerrik regering, thronen åt sin son, men under dennes styrelse förändrades regeringsformen, och han sjelf dog, efter all sannolikhet, fälld af hämnden och hatet, ej blott för de reformer, han infört, utan ännu mer för det hårdhända sätt, hvarpå de bereddes. Samma händer slutade hans sons dagar, då man ansåg tiden inne, att gifva landet en annan styrelseform. Ulrika Eleonora, drottning genom sin medvetenhet oeh samtycke till sin broders mord, afsade sig sjelf dess pris: kronan, för att lemna den åt sin gemål. Fredrik, äfvensom hans efterträdare, vald af Ständerna, skyddade sitt skuggvälde genom sin obetydlighet, man skulle kanske kunna tillägga: genom sin efterlefnad af den besvurna regeringsformen. Gustaf III, arfkonung, men som verkställde tvenne förändringar af styrelsesättet, beseglade med sitt blod den sednare af dem, och innan han blef i stånd, att, som han åsyftat, förbättra sitt verk, nödgades han lemna det till ett olycksdigert arf åt sin, för olyckan födde son. De tvenne siste Konungarne hafva begge varit valde af folket. En thron, som så ofta vacklat under sina innehafvare, så ofta svigtat i sina grundvalar, så ofta fläckats af deras blod, är då ingen thron att slumra på, under det man fordrar alla dess prerogativer, och ett folk, wittne till så många skakningar, hvars styrelseform undergålt så oupphörliga skiften, är intet folk, hvilket man kan åberopa som ett mönster för allt slags fördragsamhet, såsom obekant med maktens ansvarsskyldighet eller vedergällningens rätt. Det begär, som den störste af dess regenter yttrade, en god Konung, d. v. s. en mot folket god — ty det missbrukar aldrig denna hans egenskap — men mot sin omgifning och sine tjenare sträng, ty de urarta eljest till både hans och landets förtryckare. Han måste aldrig envist vilja sätta sin gunst för dem öfver nationens motvilja, om de ådragit sig henne, icke vilja bibehålla dem på sin plats, när nationen förklarat, att de sakna dess förtroende, emedan han eljest gör sig ansvarig för deras felsteg, och blottställer sig för det öde, som bordt drabba dem. Hvar och en vet väl, att folket icke omedelhart utfört alla de hvälfningar, hvartill det varit vittne, och framför allt, att det aldrig sölat sina händer i sina Konungars blod, eller blandat det gift, som förtärt deras lifstråd. Men sådant har kunnat ske, emedan Konungarne ej förstått vinna XXX XX — ÄÄr6 ——— NE —— tr—LAL AL Aerssomsee-—