Aftonbladet – 15 juli 1841, sida 2

vedervärdig rätt, kallad kurumane, som utgör de epirotiska bergsboernes vanliga föda. Sådant var det inre i denna hydda, som med möda uppvärmdes af en obetydlig granvedsbrasa, upptänd i ett hörn vid muren, och hvarifrån röken icke: hade någon annan utgång, än en trång skottglugg, hvarigenom ilar med snö och iskall luft beständigt inbröto. Imedlertid syntes bergsbon med dess son och hustrun nu vara lugna, nästan glada; medvetandet-af en öfvervunnen lifsfara, och lyckan, att ;e sig förenade efter densamma, hoppet om en liten förbättring i deras eländiga existens, tack vare den nytta, som desse olycklige visste att draga af björnen, lemnad under Tomoross vakt; allt bidrog, att visa dem framtiden i en något mindre dyster färg, än vanligt. Sittande emellan sina föräldrar, på mattan, som de dragit fram till elden, var Michaäöl vexelvis målet för bådas ömhet. Noömi, Marco Ducass hustru, vid pass 30 år sammal, skulle varit skön, om icke eländet och tungt arbete hade i förtid fårat hennes panna och lemnat djupa spår i hennes, af naturen fina och späda drag. Hon var höjld i en lång, trasig klädning af brunt ylletyg. hufvudet var betäckt med den nationella röda mössa, garnerad med en rad snäckskal, som hos de fattiga ersätta de kedjor af guld eller silfver, hvarmed de rika eller förmögna grekiska qvinnorna prydde sina hufvudbonader; hennes svarta hår föll i långa länkar öfver axlarna, och hon tryckte Michaöis hufvud mot sitt bröst, sökande att uppvärma gossen, som inslumrat på hennes knä. Marco Dukas, af medelmåttig, men stark kropps byggnad, väderbiten hy och ett på samma gång lugnt, skarpsinnigt och djerft ansigte; hade pannan och tinningarne rakade, men långt, hängande bår bakpå hufvudet. Han hade aflagt sin getskinn-öfverrock, och var nu klädd i en gammal yellek, eller kort väst af tjockt, grönt kläde; en