Aftonbladet – 12 juli 1841, sida 2

ur väl bemälde högskola för den engelska ari-J: tokratien förstått konservera det ruttna ochl dugliga. Detta hinder bestod i en, på gammal väfd grundad förbindelse för universitetsstyrelen, att, så snart universitetet får besök af suveränen, skänka studenterna en atermpy, d. v. s. ftergifva dem ett tredjedels år af studenttiden. som drottningen ej ansåg detta serdeles önskvärdt, måste hon akta sig att beträda universietets territorium; hon hade lyckligtvis en gång,! åsom thronföljare, haft tillfälle att bese denl samla staden. Förr än prins Albert, intågade hertigen af Wellington, universitetets kansler; hans emot-l agande skedde på ett så tumultuariskt sätt, att let skulle väckt alla devuerades förskräckelse, ym det icke varit en hyllning af de unga Tories åt den gamle. En timma sednare följde orins Albert och emottogs af kanslern, i spetsen för hela universitetet; en timma sednare började festiviteterna. Prins Albert placerades i hedersrummet, näst intill kanslern, i midten af universitetets protektorer, professorer och magistri irtium, m. fl, och de undergraduerade, eller sgentliga studenterna, uppfyllde för öfrigt festivitetssalen. De öppnade högtiden med sina vivatrop och sina pereat eller groans. Det första vivat gällde drottningen, det dernäst prins Albert, det tredje ahertigenn, d. v. s. hertigen af Wellington, ty han är Oxfords hertig par preference; vidare ropades vivat för hertigarne af Malborough och Sutherland, för lordernas hus och för de ukonservative, medlemmarne af underhuset. Derpå följde de värsta diablerier af grymtningar, hvisslingar, tjutningar och stampningar mot: primo Lord Melbourne, secundo Whigs in genere, och tertio Corn-laws-motståndarne. Först efter dessa hjertliga utgjutelser började kanslern uppläsa den adress, medelst hvilken universitetet upptog prins Albert till ledamot. Sedan prinsen tackat, uppläste eloquentieprofessorn, såsom universitetets offentlige orator, ett latinskt tal, hvari han till skyarne upphöjde en af prins Alberts förfäder, kurfursten Frediik af Sachsen, för dess förtjenster om Luthers reformation, och hvari talaren, under högljudda bifallsrop, benämnde honom papali superstitioni acerrimus hostis, (påfliga villfarelsernas argaste fiende). Talet beslöts med en juris doktors-promotion, hvarvid åtskilliga hertigar, grefvar, lorder och baronetter, ahonoris caussa, såsom det uttryckligen tillkännagafs, korades till juris doktorer. I den meritlista, promotor uppläste, förekom, såsom skäl till juris doktorshatten för en Sir Bowater, att han vid Waterloo visat sig såsom en cafortissimus vVir. Akten slöts, såsom den börjat, med studenternas vivat och pereat. Vivat för drottningen, enkedrottningen, Sir Robert Peel och Lord Stanley, den sednare mottog de starkaste ropen. Nu följde Hennes Maj:ts ministrar,: grymtningarne och hvisslingarne räckte fulla fem minuter, och efterföljdes af ett nytt vivatrop för drottningen, på det kontrasten skulle blifva dess märkbarare. Vidare följde ett groan för Dan. OConnell. Härvid ansträngde sig de unge gentlemennen så häftigt, att kanslern, hertigen af Wellington, skakade på hufvudet och vinkade med handen; dock röjde den goda hertigen så tydligt, hur belåten han var, att ungdomen deraf endast uppmuntrades att visa, hur oinskränkt de unga lungorne voro till Hans Herrlighets tjenst. TYSKLAND. I den proklamation, hvarigenom konung Ernst upplöste ständerförsamlingen, säger han om den andra kammaren, att majoriteten af densamma visat sig oförmögen att uppfylla sina pligter. Denna kassationsdom har naturligtvis afseende på kammarens bekanta adress-förslag, hvilket hvarken kunnat smaka konung Ernst eller hans Schele. En ny ständerförsamling lärer komma att sammankallas redan nästa höst. ITALIEN. Enskilda bref från Milano, ankomna till London, berätta att den verldsbekanta Madame Catalani den 20 i förra månaden aflidit på sin villa vid Comersjön, 64 år gammal. FÖRENTA STATERNA. Underrättelserna från NewYork gå till den 45 Juni. Finansministern Hr Ewing hade framlagt för Senaten en plan till upprättande af en bank, som skulle kallas the Fiscal Bark, och i hvilken statsinkomsterne skulle deponeras. Denna bank, som komme hafva sitt säte i Philadelphia, skulle funderas på ett kapital af 30 milioner dollars, af hvilka Förenta Staternas regering skulle tekna sig såsom aktieägare för en viss summa, och utnämna bankens blifvande president och en del af dess direktörer. Denna bank finge upprätta filialbanker i hvarje särskild stat. Pre