Aftonbladet – 10 juli 1841, sida 3

fartyg, till skydd för ön, med derjemte närliggande kust, och att icke tillfoga fursten någon slags skada. Förbehållet hade egentligen afseende på skydd mot Siam, men, ehuru detta vilkor icke uppfylldes, beJhöll dock generalguvernören ön. Konungen i Siam I borttog det ena stycket af Quedah, och då han såg, att Engelsmännen icke togo detta illa, gjorde han ett stort infall i Quedah och härjsde landet på ett förskräckligt sätt, så att befolkningen sedermera sjönk från 420,000 till 6000. Engelsmännen slöto sedermera ett fördrag med Siameserne och öfverlemnade dem Quedah, samt förbundo sig, att bortföra dess regent. John Anderson skildrade detta orättvisa förfarande i ett af honom 41824 utgifvet arbete, om Engelsmännens besättningar i Ostindien. men engelska ostindiska regeringen uppköpte alla exemplaren och bindrade sålunda sakens offentliggörande. Konungens af Quedah underhåll nedsattes från 10.000 till 6000 dollars, dem han dock endast, efter enträgna böner, kunde utfå, och hvarpå auktoriteterne afdrogo en femtedel. År 1831 sprängde Siameserne, nattetiden, i luften det hus, hvari den gamla konungens brorson, Tuanku-Kudin, bodde, ech ombragte derigenom dennes hustru och barn. Han sjelf räddades likväl, angrep Quedah och utdref Siameserne. Desse sökte bistånd af Engelsmännen och erhöllo det, så att Quedah åter kom i Siamesernas våld. En annan brorson Tuanku-Mohammed-Saud, som blifvithållen i fängelse, sökte att befria Quedah. Försöket lyckades: Siameserne flydde, Tuanku-Mohammed kom på thronen och visade sig som en förträflig regent. Men freden räckte ej längre, än från Juni (4838) till December, då Siameserne åter vände sig till Engelsmännen, och dessa förklarade Mohammed för sjöröfvare, samt befallde honom lemna landet åt Siameserne, Fursten erbjöd då att lemna landet åt Engelsmännen, med vilkor, att de skyddade det mot Siameserne, men tillbudet besvarades med en blockad, som räckte från December 4838 till Mars 4839, då Mohammed måste lemna landet och flykta till konungariket Perak. Siameserne utöfvade den förskräckligaste hämnd och bortförde 3000 invånare i slafveri. En brittisk officer lockade, under anbud af engelskt skydd, Mohammed från det oberoende Perak; men så snart han anlände till Penang, blef han belagd med kedjor och inspärrad under tvenne månader, samt ställd för rätta såsom sjöröfvare. En engelsk jury frikände honom dock, och han fördes, som krigsfånge, till Calcutta, samt lefver för närvarande i Berhampur. De Indiska tidningarne förklara sig bestämdt emot denna orättvisa, och vända sig, då ingen rättvisa af ostindiska regeringen synes vara att vänta, till regeringen i moderlandet. — Lord Melbourne spisar, som bekant är, till Tories stora förargelse ännu tätt och ofta vid den kungliga taffeln. Den Engelske tidningen the Satirist berättar i anledning deraf följande: En dag, då det var ovanligt varmt, återkom den ädle Viscounten från den kungliga taffeln, men kunde icke finna en sval vrå i sitt palats att hvila sig från dagens qvalm; förargad ringde han slutligen på sin hofmästare. Denne kom och gaf honom det råd att förfoga sig till köket, ty detta var det svalaste ställe i hela hotellet, emedan man på månader icke baft eld på spiseln. — KONSERT FÖR DE POLSKA FLYKTINGARNE I LONDON. Den 7 i denna månad gafs i Staffordhouse, hertigens af Sutherlands palats, en konsert för dessa emigranter, hvarpå följande intressanta beskrifning förekommer i ett utländskt blad: Straxt efter det debatten angående Sir R. Peels motion mot ministrarne var slutad i Underhuset, begaf sig lord Me!bourne, jemte alla de öfriga ministrarne, utom lord John Russel, till detta palats, hvars salar hertiginnan frivilligt erbjudit sig att till detta välgörande ändamål upplåta, mot vilkor, att biljetternas antal skulle inskränkas till 400. Priset var i början be stämdt till 2 L, men steg snart till 5 , och den sista dagen var det omöjligt, att, äfven med de bästa rekommendationer, erhålla inträde för dubbelt så mycket. Hvarje spekulation på förtjenst, genom att köpa biljetter och sälja dem för högre pris, var förekommen, då biljetter blott utlemnades åt personligen bekanta och deras öfverlåtelse till andra uttryckligen förklarades ogiltig. Blomman af den Engelska adeln, Whigs såväl som Tories, var tillstädes. Hertigens betjenter, i de olika grefskapers, hvari hans gods ligga, uniformer, voro uppställda i de långa gångarne, hvilka förde till den festligt prydda salongen. Engelska lakejer, från söder och norr, kottar, hvaribland Högländarne isynnerhet utnärkte sig genom sin växt och sin drägt, omvexade i brokig mångfald. Den stora salen, från hvilcen, till höger och vevster, trappor förde till de öfra ummen var, i enlighet med årstiden, prydd med olommor; på väggarne hängde kransar af blåklint. Med samma slags blommor voro hertiginnan af Suherland och hennes dotter prydda. Den förra, en if Englands skönaste och elegantaste damer, gjorde les onneurs med ett behag, som måste visa hvar och en, ned hvilken uppriktighet anbudet till de olyckliga flykingarne var gjordt. Kl. 3 anlände hertigen af Susex och hertiginnan af Inverness, samt mottogos med ången God save the Quecn. Hertigarne och hertiginporna af Bedford och Devonshire hade redan förut inkommit. Ibland sångarne och sångerskorna utmärkte sig Rubini, Lablache, Mad. Dorus Gras, men lock framför alla Miss Kemble, hvilken, återkommen från Italien, der hon skördat rika lagrar, för örsta gången uppträdde offentligt. Hon sjöng casta liva ur Bellinis )Norma,. M:lle Rachel, som med n allmänt förvånande sjelfuppoffring, uppskjutit sin resa från England, för att förherrliga festen, mots m——-:s hom. t cc. Vv cada fill hamna cg bar oo sv om oo I