Aftonbladet – 10 juli 1841, sida 2

zariorden. EN FRANSYSK DEPUTERADS LIKBEGÄNGELSE. Huru mycket man än må klandra fransmännen för deras lättsinne, för denna rörlighet i lynnet, som, enligt hvad det kanske orätt om mängden påstås, så gerna griper efter luftbilder i stället för den praktiska verkligheten, för denna retlighet och otålighet hos individen liksom i national-andan, hvilken genast är färdig att sätta sina argumenter på värjspetsen och, med ett ord, för denna flärdfulla riktning, som nu för tiden företrädesvis anses tillhöra detta folk, liksom i forntiden Athenienserna, så kan man å andra sidan icke heller neka, att de framför andra nationer prydas af samma sköna och höga dygder, som historien från det fordna Grekland öfverfört till ett efterdöme både för vår tid och kommande generationer. Det främsta bland alla dessa företräden är kanske likväl, att ingenstädes den personliga förtjensten aktas så högt inom alla klasser, som hos fransmännen, och det utan afseende på yttre tillfälliga omständigheter af börd, rikedom eller maktens ynnest. Ett lysande och rörande prof härpå har man nyligen åter sett uti den högtidlighet, som egnats åt deputeraden Garnier Pages minne vid hans likbegängelse den 26 sistl. Juni och i den saknad som dervid allmänt uttrycktes. Denne man, som afled vid 40 års ålder, advokat till yrket, och medlem af deputerade kammaren, der han tillhörde den yttersta venstra sidan eller den radikala oppositionen, hade inga andra anspråk på utmärkelse och storhet än ett ljust förstånd, ett klart framställningssätt, en orubblig rättskaffenhet i sin enskilda och offentliga vandel, samt ett oaflåtligt nit att strida för folkets sak; men dessa medborgares egenskaper voro tillräckliga att förskaffa åt hans stoft en hedersbevisning, större än den blifvit egnad många furstar och konungar, emedan den var helt och hållet frivillig. Emellan 20 och 30,000 personer slöto sig till liktåget, och den beskrifning som af de fleste fransyska tidningar lemnas öfver denna sorgfest samt af de tal åtskillige den aflidnes vänner höilo vid grafven, är så intressant äfven för läsare utom Frankrike, att vi här meddela ett och annat deraf. Redan kl. 8 på morgonen hade en ofantlig folkmassa infunnit sig vid huset, der den aflidne bodde för att se liket, som var balsameradt efter Gannalska methoden, och kl. 40 måste polisen anmana den, att som det kallas acirkulera. det vill säga, att ingen fick stadna, utan hvar och en miste genast lemna rum åt de efterföljande. Man räknade här, att öfver 20,000 personer helsat den anspråkslösa likkistan. KI. 44 kom Deputerade kammarens stora deputation och kl. 42 satte sig processionen i marche till kyrkan Notre Dame de Lorette. Julikorset bars på ett hyende, och en af nationalgardets bataljons-chefer uppbar hvardera hörnet af bårtäcket. Öfverallt, der likvagnen framgick, uppfyllde folksamlingar torg och gator, och en afdelning af polisen måste sändas förut, att bereda rum åt liktåget. Man hade, ganska klokt, icke uppställt militär på bullevarderna och gatorna; men vid kyrkogården Pere-lachaise befanns, illa nog, en betydlig militärstyrka och polis, hvilket vållade missnöje; och de kompanier af linietrupper, som stodo vid den tillämnade grafven, kunde ej hindra folket, som framträngt för att höra talen. Först talade Deputeranden Hr Arago, (den bekante astronomen) som ibland annat yttrade, att den demokratiska opinionen gjort en omätlig, en oersättlig förlust genom Hr Pagåös död; beskref den aflidnes allt för korta lefnadsbana (han hade först varit engagerad i handeln, men ingick sedan i advokat-ståndet, tills han, uppmanad af en högsinnad och ädel själ, inkastade sig uti den politiska arenan); och erinrade om hans verksamhet för det allmänna, hans nitfulla bemödanden i midten af de associationer, som den äldre Bourbonska grenens senfärdiga förvaltningssystem uppkallade, och sade: catt den aflidne fört en daglig korrespondens med landsorterna, som gjorde honom så bekant med valmannakorpsens nycker, svagheter och bräcklighet, att hans förutsägelser ofta hade mera förtroende än tellegrafrapporterna. Det var likväl i synnerhet hans I parlamentariska lif, som utgjorde föremålet för beItraktelsen, och talaren erinrade i detta hänseende, huru den aflidne ifrån första stunden, såsom representant, antydt regeringens retrograda syftning, blottat ministerernas slöserier, förföljt dess nu så vanliga handlingar af svaghet, småsinne, nepotism, och Imed sin lediga, qvicka och skärande vältalighet nedIslagit dessa kapitulationer med samvetet, som i vår tid så många personer ålägga sig för att komma till väldet, och fasthålla sig dervid eller återtaga det. Han beskref den aflidnes karakter: hans frimodighet, hans sällsynta oegennytta, hans ståndaktighet I på den bana, der han haft till ledning den osvikliga kompass, som folksuveränitetens eviga, värdanI de och oförvtterliga nrincip erbjuder. I denna prin