Aftonbladet – 8 juli 1841, sida 3

sköna konsterna och har alltid i kjolsäcken er slant för blinda spelmän och positifvefvare. Hon är drottningen på alla vauxhallsbaler. Behöfver jag säga, att hon bland sina äregiriga förhoppningar hyser den, att åtminstone en gång om vintern få komma på en maskerad i Kirsteinska huset? Hon har en serdeles kapris för att förkläda sig, och det faller henne stundom in någon mörk höstafton att i lånade karlskläder göra ett par slag på Norrbro, för att, som hon humoristiskt uttrycker sig, aspringa efter nattfjärlar, och när det då sväfvar förbi henne någon luftig varelse, hostar hon med grof röst och den mest kavaljeriska hållning i verlden: Ahö . . . . hvärthän så brådtom, min flicka lilla ? På de der maskradernai Kirsteinska huset är hon deremot klädd som en menlös herrdinna med schäferhatt, långa hårflätor i nacken och en arkadiskt kortskuren kjortel. . Jag har hört talas om vwvärdshusflickor i allmänhet, utan att dem emellan anmärka några serskilda klasser eller arter. Visserligen skulle sådana skilnader kunna göras, såsom t. ex. mellan flickorna på utvärdshusen, — hvilka redan till yttre utmärkelse från de andra bära än i dag den gustavianska lilla bindmössan på nacken, — och värdshustärnorna inom stadens tullar. Men denna och dylika sönderdelningar hvila mera på blott fiktion än verkliga grunder, och hela klassen är sig i allt hufvudsakligt temligen jemnlik alltigenom. Värdshusflickornas historia har äfven sitt hemliga kapitel, sin krönika från abakom kulisserna, om åtskilliga små äfventyr, som stå i sam