Aftonbladet – 8 juli 1841, sida 2

ere —KR— icke precist sagdt att man: är döpt till dessa grannlåter, men det går an attadoptera dem på fri-hand. Herrar Hjertas och Thomsons Lät sebibliotheker hafva på sista tiderna med sina romaner från den nyaste fransyska litteraturen gifvit em alldeles omisskänlig riktning i detta afseende åt den klass damer, hvarom här är fråga Det var en tid, då den hederliga Kotzebue eller Lafontaine, — dessa gamla brunaktiga och suddiga luntor, hvaraf ni törhända ännu finner en: och annan qvarlefva i något mera anspråkslöst lånbibliothek, — aldrig voro ur handen på en värdshusflicka, så fort hon hade en. liten 1edig stund mellan frukost och middag; det var då på modet att heta Bertha och Emma och Dora och Imogene, det var då de många Lottorna florerade. Derefter kom: det, som man vet, ett ryck att. efter en hög person heta Josephine; hvarannan värdshusflicka kallade sig genast Josephina. Men enthusiasmen war förgänglig; och så kom den Franska romantiska skolan med sina romanhjeltinnor i en lycklig stund för att ge klaven till någonting nytt och pikant. Ni skall tro att Victor Hugo och Eugene Sue stå en smula väl hos värdshustärnorna på Malmens ock hos Rysvijks! Man påstår, jag vill icke precist afgöra med hur mycken rätt, att värdshusflickorna i allmänhet äro en smula hvad man kallar näbbiga. Obestridligt är att deras repliker ofta smaka af en viss sälta, som är af så mycket mera stickande effekt, som man icke väntat sig den från ett sådant håll, men detta är endast en naturlig qvickhet, en öfverflödande genialitet på sitt vis, och hvarmed icke är så illa menadt, som