Aftonbladet – 8 juli 1841, sida 2

—— OO r——me—— yfta nog med rätt hycglig, till och med småtäck lysionomi, alltid med mycken vighet i tungan och en raskhet i Vänningarne, som påminner om ärlan eller qvickstjerten, Motacilla, såsom bon oss ornithologer emellan kallas på latin. Då jag säger att de Stockholmska värdshusfliekorna utmärka sig genom en städad och putsad, ja, jag skulle gerna kunna ha sagt legant, toilett, yttrar jag intet--annat än hvad fill och med de ärbaraste, ållvarsammaste och respektablaste fruntimmer, — fruntimmer, hvilkas opartiskhet icke kan sättas i tvifvelsmål, — måste, om än mot sin vilja, tillerkänna dem. Jag hade en gammal tant, som bodde en längre tid midt emot ett af stadens större värdshus; så: ofta hon såg några af uppasserskorna springa öfver gåtan fnös hon åt dem innanför rutan och apostroferade dem dervid för sig sjelf med tillmälen al! det största förakt, men hon tillade alltid efteråt i en mera raljant ton: marn kan ändå icke neka, att de förstå kläda sig med smak, de . . .. gemena styckena! Det är just detta; det är koketteri, men det är smak på samma gång och dessa två saker förenas verkligen icke öfverallt. En Stockholmsk värdshusflieka har alltid något serdeles välklingande namn; detta är någo! som karakteriserar henne icke mindre än henne: fina utstyrsel, och man skulle kunna påstå, at det på sätt och vis hör till densamma. Er värdsbusflicka kan omöjligen heta Brita, ? elle Stina, eller. Karin, knappast nog numera Lott: eHer Johanna. Hon heter Ida, Victorine, Emi lie, Rosalie, Laura, Fanny, Tekla, eller dylikt jag tror nästan Esmeralda och Indiana. Det ä