sågo sig omkring, och hvilkas glans ökades, all mer och mer, ända till en eldfiamma. Denh: föll på en ung, lång, vacker, blek man, -met mörka ögon och svart hår, klädd i Kronoberg regementes uniform. Det var Carl S., den vansinnige, som i afton varit ett föremål för edr: omsorger. Den vackra Ebbas sköna blå ögor följde skälmskt systerns spejande blick; och der högsta purpurfärg kolorerade genast hennes lif liga ansigte, då de fästade sig på samma: före mål. Jag som i tysthet märkte detta, suckade inom mig: Gud styre allt till det bästa. Car är ju älskad af båda systrarna och han lärer vä ändå ej få äga någonderan. Ja, som jag förut sagt, Carl S. var vackei och af en förträfflig karakter; men häftig oci ondsint. Han var icke alldeles obemedlad, ty han ägde i arf ett fideikommiss i Småland, va god hushållare, oeh hade dessutom sin lön som kapten med kompagni vid regementet. All: dessa fördelar måste också tagas i beräkning så högt som möjligt, då Carl anmälte sig som friare till fröken Anna; men de voro ändå alltför klena kreditiver hos den nådiga grefvinnan då S. och Anna knäföllo vid hennes divan och anhöllo om hennes löfte, att få älska och tillhöra hvarandra som makar. Exellensen, som var med konungen i Stralsund, hade skrifvit derifrån till sin gemål fölande: Angående dottren Annas giftermålsanbud, ser jag ingen mesalliance deri, att hon blir gift med S.; ty om han icke är grefve eller friherre, så har han likväl namn och amor från Englands konungar. Styr och ställ för öfrigt med dottren efter egen god vilja;