Aftonbladet – 2 juli 1841, sida 2

Rår icke? det är liksom om jag, som vet huru det är att gå i ett ständigt mörker, ville fråntaga någon sina ögon, förstår du det Hedvig!, Men han vet icke huru det är, att ha ett krössadt hjerta. cHar han icke älskat dig? cJag trodde det, men vi skola icke numera tala derom, det är förbi; Jag skall emellertid aldrig upphöra att älska honom, hans hjerta är godt.n Men hans grundsatser — Aro svaga. Men, jag säger dig ännu en gång min syster, han rår ej derför. Eller kän någon säga Mull sitt hjerta: du skall älska, eller sin håg; var trogen; säg mig det Alma! sEller till sina ögon — sel sade Alma sagta, och tillade straxt derpå med en dyster mine i det hennes fina fingrar lekte tanklöst med en utsprucken ros: sdet är dock hårdt, i sanning, och hvad vänta vi då af lifvet, som kan ge oss styrka och mod att fördraga det.x Döden, sade Hedvig allvarsamt. cHvad mer Hedvig! cOch det andra lifvets förhoppning, sade Hedvig lugnt, och blickade upp mot den klara Septemberhimlen. Rätt så Hedvig, min syster; men ännu kan äfven detta lifvet hafva en glädje för dig, fast det nu burit en bitter blomma, låt oss tro det Hedvig! allt kan ännu bli godt; återigen kan kärleken uppstå ur sin graf och blomstra som denna rtos. Vid det hon så talade, afbröt hon blomman, den arma! hon märkte ej att i samma ögonblick alla bladön afföllo från fästet. Med