Aftonbladet – 1 juli 1841, sida 3

DE 40 BERGSBOERNES ANDRA KONSERT, PÅ DJURGÅRDEN. Med verkligt nöje åbörde vi Bergsboernes andra konsert uti Cirque Tourniaire den 28 dennes, vid hvilket tillfälle de utförde fyra nya sångnumror, samt tvenne af dem som exeqverades på Börssalen i Lördags. Den missgynnande föreställning, som hos många uppstått, angående arten af dessa musi. kaliska prestationer, dels i följd af den mindre pas. sande lokalen för den första konserten, dels i följd af ett enligt vår tanka alltför hastigt omdöme i Dagligt Allehanda, ger oss anledning att yttra någonting äfven om den sednare aftonen. Det var mec ett märkbart ökadt intresse som man hörde dera: sånger för andra gången. Man kände sig litet förtroligare, med så väl det egna uti kompositionen som ock med det lifliga föredraget. Man erfor visserligen samma vexlande känslor af bestörtning, tillfredsställelse, förundran och nöje som första gången, men man var, om jag så får säga, icke mer så känslig för de bjerta och skärande kontraster, med hvilka ett ovant öra hade svårt att helt och hållet förlika sig. Man kände sig snarare symphatetiskt lifvad af samma raska och djerfva anda som sångarne sjelfya, och njöt med öppnade sinnen den rika naturfägring, som deras sång i tydliga och enkla drag afmålade. Man må ingalunda föreställa sig likväl att dessa Bergsbocr äro blott och bart natursångare; tvertom hafva flere af dem en artistisk bildning. Uppdragne uti ett musikaliskt institut i dep. des Hautes Pyre: nees, hafva de från barndomen blifvit inöfvade i dessa grotesqua sammanstämmiga sånger, hvilka fordra så mycken enhet, noggrannhet och precision uti utförandet, och en vackrare och mera behagligt utbildad tenor än den, som utförde solopartierna, en så ren intonation, och så mycket behag uti tonernas sammanbindande i förening med en så tydlig, sonore och musikalisk deklamation, får man sällar höra. Direktörens barytonstämma och en soprar bland den yngre personalen voro äfven af en ickt vanlig skönhet. Visserligen kunde man hafva ett och annat att anföra mot exekutionen af vissa partier, att t. ex. rösterne icke tillräckligt modererades, samt att kanske en och annan ton förvirrade sig på sin luftiga färd och sväfvade antingen för högt eller för lågt, men ått derföre frånkänna det hela skönhet, harmoni och äfven konstvärde, är icke billigt, och etl sådant omdöme bestrides troligen af hvar och en som hörde de båda vackra sångerne: Sen Couneches, ma Bergero, samt VFEnfant des Montagnes, och som förstår musik. Eho som icke uteslutande förälskat sig uti vår tids paganiniska fingerknäppningar som icke passa till de starka strängarne på Skogsharpar, medgifver säkert, frivilligt och gerna att denna bergsång eger ett oemotståndligt behag och en pittoresk och originell skönhet. För dem af våra läsare och läsarinnor, som icke haft tillfälle att se textböckerne, lemna vi härmed