Aftonbladet – 1 juli 1841, sida 2

mormoderns och Almas närvaro synas glad, men det ville icke rätt lyckas henne. Ju mer det led mot våren, ju mer tilltog hennes svårmod, hon förmådde icke höra de stycken hon piägade sjunga; hon blef nästan förskräckt då man nämde hans namn, ett smärtande tvifvel om hans beständighet och inre värde uppsteg i hennes själ. Det sällsamma spelet i hans blick bidrog att stärka hennes tvifvelsmål; förgäfves sökte hon i sitt minne framkalla och qvarhålla hans bild. Som ett gäckande, irrande phantom fladdrade den oklar och dunkel framför hennes stirrande blick och återförsvann i själens djup, och mörkret blef der än djupare. Sjön hade afkastat det stela täcket och löste ilade nu de ystra vågorne mot stranden och slogo plaskande mot bryggorna. — Floras skötebarn, den vänliga sommarens budbärare hade dock ännu ej infunnit sig, utom en och annan blåsippa, som de små barnen i granskapet omkring staden hela långa tiden bortåt ompusslat och vattnat, för att genom dessa, så välkomna vår-lecken, vinna en liten inkomst. Hedvig, lik all ungdom, gladde sig visserligen åt den annalkade sommaren, men det var icke med denna oblandade barnsliga glädje som fordom. Hennes sinnesstämning syntes bäst i det lilla stycke hon skref öfver en syrenqvist som bon erhållit från en väninna, och hvilken troligen blifvit uppdragen uti ett orangeri. Ehuru Hedvig af naturen hade ett poetiskt sinne, hade hon dock egentligen aldrig tills nu befattat sig med alt skrifva vers, men den känsla som uteslutande uppfyllde hennes bröst väckte de Islumrande anlagen till lif, — hon skref sålunds öfver sin syrån: En syrån i vintern plockad! Fram i dagen blef den lockad Af förrädiskt hopp; — Hemtad ifrån gömda lunden, Väckt ur djupa vinterblunden Af en vårlik luft.