Aftonbladet – 1 juli 1841, sida 2

Men hvad är icke skört här t verlden! Dina blickar dröja längre på mig nu Hedvig, de äro djupblå och skimra på botten, de likna de innersta blåa bladen på Passifloran. Passionsblommor! Det var sannt, Hedvig skydde icke såsom förr hans mörka ihärdiga blickar. Den ovissa, sväfvande känslan hade antagit form, hade klädt sig i ord, kärleken hade talat, de unga hade sagt hvarandra att de älskade. Ifrån den stunden då den första rodnaden, den första sucken, den första tåren, de första hjertats snabba slag förkunnat kärlekens uppkomst och till det ögonblick då den finner autgångsordet till en förklaring är den i beständigt stigande; sedan grånar skimret på dess fjärilsvinge, och han spinner sin egen graf. Den kan sedermera blifva något annat, bättre, om man så vill, den kan bli innerlig, förtrolig, öm, huld vänskap; men den blir icke hvad den var. Kärleken förbränner sig sjelf, och från bålet höjer sig kanske en Phenia men icke kärlekens; hans flygt är tyngre hans vingar grå och stela, hans blick är dunklare, hans qvitter är icke så gladt, så fritt. Ogonblicket vänder aldrig tillbaka, blir aldrig detsamma äfven under lika förhållanden, samma personer emellan. Tiden går framåt och dess hjul rulla utan uppehåll och förflytta Oss från trakt till trakt, och vi sjelfva förändra Oss derunder med den nya luft vi andas. Derföre: älska — tiga — skiljas och — döOssian for till S—. Hedvig sökte att öfver vinna, åtminstone mildra den sorg som skiljs messan gjorde henne; hon ville icke tillst: knappt för sig sjelf huru kär han hade blifvi för henne. Allt syntes henne så dystert och irglöst — hon fann icke behag i någonting, hor föll i ett tillstånd af grubbleri. Allt omkring påminte om honom, som var hennes lefnads klaraste stjerna, men hvilken nu försvunnit för hennes blickar, hon gjorde våld på sig för alt :