Aftonbladet – 30 juni 1841, sida 4

fASt, dll UCSSd, dillaglUt, SKUUTL Hvla UTeljv IUDMT ning af det närvarande, således ock hvarje förvättring, omöjlig. De icke blott bestrida all modifikation i ståndsskilnaden, de yrka till och jvent leder till samma s. k. renhet inom de öfiga Stånden, och denna yrka de också; de tadla d a s a ned på aBondeståndets renhet,, hvilket konse-if d n r len ena gången, att synliga förmögenheten blifvit agd till grund för valrätt, ehuru Bondestånlets renhet just är bygd på skilnaden i förmöenhet; den andra gången, att bildningen icke trider mot Bondeståndets renhet, och en tredje n j d vlifvit afsedd, ehuru ett sådant afseende äfven !e d s k ång klandra de, att embetsoch tjenstemannabildningen, afrån sergeantens till generalens, från skolmästarens till biskopens, blifvit så högt uppskattad, alt den värderats lika med ända till 1000 R:dr förmögenhet. De yrka kortligen icke blott Bondeståndets renhet, utan äfven dess stärkande till större inflytande på Representationen; men de bestrida derjemte icke blott samma ståndsförstärkning med flera celler mer bildade ledamöter, utan äfven förslaget, att gifva Bondeståndet en större inflytelse på valen. Hur man alltså vänder saken, visar den, att de Strindlundska reformvännerna i Bondeståndet, liksom vissa andra, väl tala stora ord om sin redebågenhet till förbättringar, men icke erkänna någon utväg, hvarigenom dessa kunde tillvägabringas. De Strindlundska reformvännerna yrka ett rent Bondestånd, såsom vilkor för Ståndets inflytande på allmänna ärender: men hvilket Bondestånd vilja de då hafva? Strindlund säger, att Bondeståndet fortfarit i mång hundra år, utan att fullkomligt kunna undertryckas, och att detta kommit sig deraf, att det var ett Stånd. Men detta Bondestånd vill han dock ej bafva; ty utom det att han medgifver, att det blifvit förtryckt — hvilket ej är serdeles afundsvärdt — utsäger han sjelf, att man i den tiden pålagt det hårda bördor. Gustaf III:s Bondestånd — som, med Kungens sötkummil 1 handen, sade ja till alla de intriger, som mördade friheten och födde Gustaf 1V:s olyckliga allena styrelse — finner han ock godt, men medger att det äfven då gick ståndet illa. Bondeståndet efter 4809 vinner i än högre grad hans bifall, och han påstår att sedan den tiden ingen börda utom extra roteringen blifvit jorden pålagd — mötes passevolansen glömmer han; men man jemför hans belåtenhet i reservationen med hvad han och hans vänner, Biet och Minerva, låtit förstå, att hela Bondeståndet vid innevaranderiksdag — den obetydliga Strindlunska kohorten förtjenar ej nämnas — varit ledt och styrdt af andra, så är det påtagligt att han ej heller är nöjd med det närvarande Bondeståndet. Han kan så mycket mindre vara det, som detta stånd alltsedan 41809 icke ursprungligen genom dess representanters egen inneboende kraft, utan genom offentlighetens och tryckfrihetens verkningar, tagit en riktning som i stort och smått, rakt strider mot Strindlunds egen sträfvan och slutligen fördt derhän, att Bondestindet yrkar ståndskillnadens upphörande inom representationen. Strindlund och hans vänner vilja således ett Bondestånd, han vill ändock rena äfven detta stånd, och när! men hvarken det fordna eller det närvarande och icke heller något annat. I förbigående må jvi här bemärka att Srindlund väl uppgifver att fsedan 41809 bördorna å jorden blifvit lättade, men jundviker slugt att omtala att denna lättnad blifvit tillvägabragt af representanter inom de andra stånden, och just af sådana, som både förr och nu yrkat och yrka att den indelning, som gifvit trenne stånd magt att beskatta det fjerde måtte upphöra. Strindlund och hans vänner hafva ej blott i reservationerna, utan äfven vid flera tillfällen under representationsfrågans diskussion insinuerat, att representationsreformen, och i synnerhet principen af allmänna val utgått från cherremännen2, samt att dessa ledt de ledamöter af Bondeståndet, som ingått på förslaget, i motsats hvartill St. och konsorter framstå såsom rena bönder. Motsägelsen mellan orden och gerningarne härutinnan gränsar nära nog till det skamlösa. Ar iståndet, som förenat sig om, som eftersagt eller på förhand framfördt hvad adelns och presterånas majoriteter yrkat, i adelns och presternas Igamla, konservativa och fördomliga intresse, och åull upprätthållande af det i hela landet fördömIda systemet, hvars syftningar och följder hårdast drabba allmogen? Är det icke Strindlundska minoriteten, som i Bondeståndet varit organ för adelsoch prestemajoriteternes yrkande på högfre beskattning och högre anslag, för deras bittåra strid mot all lindring i den egentliga allmogens bördor? Understödde icke Strindlund och hans vänner nyssbemälde majoriteters påstående om högre eller särskilda anslag för kabinettet, . hvars kassa just räknas till stipendiifonden för farten i vårt land? Och hvaraf bestå de herremän med hvilka Strindlundska majoriteten fvarit förenad? Af borgmästarne och de bestjer-fnade i Borgareståndet; af biskoparne och deras a Mtillhörigheter i Presteståndet; af systemets rid-ådare, hofjunkarne och de styfvast broderade :; IA delsståndet, hvilka samtlige ägt till ord och I. dlösen höga skatter, höga anslag till hofvet och riidiplomaterna; hvilka stridt mot lindringen i jordens bördor och i böndernas personliga prestationer -åsamt framför allt velat qväsaböndernas sträl -åvan efter inflytelse i representationen. Till des-låsa herrar hör den som yttrat, att allmogens hemman äro för litet beskattade och att kronoåbo: -Herne endast äro arendatorer, för hvilkas bördo idet då icke Strindlundska minoriteten i Bonde