Aftonbladet – 30 juni 1841, sida 3

äFlickor! Hedvig Brown! och nu lutade sig samtliga fröknehufvudena tillsammans så nära fensterrutan. som möjligt; tvenne broderade näs: dukar borttorkade i hast imman, att gläset blel klart som vatten. cHuru man i hennes omständigheter kan ha tillfälle att kläda sig så! cOch jemt vara utel cHon är gentilt vext, det är visst sade i detsamma Notarien, brodern — som med båda händerna mot fensterkarmen och lorgnetten inpassad vid ögat, uppmärksamt betraktade de förbigående. Ja om det är vackert, att vara som en geting om lifvet! cOch sådana fötter sen,så nätta, så smål anmärkte Notarien. cHa, ha! klädningen är ju så lång, att man inte kan se ett solgrand af foten! aHvad det ser skjalsigt ut! aSå skjåpigt; aDen tåpan! cTåpan, repeterade Fru mamma som amer på texten; — och Hr Ossian L. inträdde. aDer ha vi en af partiet sade fröknarne med en blick mellan sig. Korten framskaffades och de unga satte sig till spelbordet. Hedvig Brown var en god, en sällsynt flicka lika from som vacker, men hon var litet egen påstod man, gick aldrig på några baler eller kaffekalas, — nyttjade altid långa klädningar äfven då korta voro på modet — samt kragar, som slöto till kring halsen — hon visste icke hvarföre, sade hon — men hon tyckte om det, sade hon. Hon bar aldrig gjorda blommor på hår eller hatt, ty det var fult, sade hon — konstgjordt; falskt, dumt — Så enfaldigt! Inte heller brukade hon några parfymer, såsom annat modernt belefvadt folk, ty hennes Mormor påstod att hon alltid lukta