Aftonbladet – 23 juni 1841, sida 2

firad; han lånade med nöje sin borgensteckning å en och annan revers; kontanterna voro tills vidare det unga generalämnets trupper, och höllos i jemn marsch. Med få ord: Viralund var inom ett par år så belastad med inteckningar, att dess glada och gästfria egare fann sig nödsakad utbjuda det till försäljning. Spekulanter infunno sig; men som Silfverbåge icke förteg, att borgen för hans vänner försatt honom i nödvändighet att till den högstbjudande försälja sin egendom, träffade han endast på minstbjudande. och måste låta Viralund gå bort för halfva Värdet. Dagen efter köpslutet erhöll Silfverbåge svar på ett bref till Krigsrådet Elfort, med hvars dotter han varit hemligt förlofvad. Han hade anmodat den tillkommande svärfadren att inropa Viralund; men icke hört af honom på auktionen. Brefvets innehåll var kort och förklarade allt. aS. H. T. Min dotter tackar för lånet af medföljande ring, och önskar i utbyte få sin åter. Elfort Silfverbåge lät genast sadla sin tjensthäst och skyndade i full uniform, att mundtligt besvara det oangenäma brefvst; fullkomligt öfvertygad att hans Carolina icke kunde emotstå intrycket al hans vackra figur. Fadren, sade han för sig sjelf, den skola vi gemensamt öfvertala attlägga bort sina småaktiga åsigter. Elfort trädde honom till mötes i salen. Silfverbåge framstammade några osammanhängande ord, om att han icke rätt fattat Hr Krigsrådets Mening 0, s. v.. . aJag inser det,, svarade Elfort sträft, aty iannat fall hade jag säkert icke haft den äran att