Aftonbladet – 21 juni 1841, sida 2

lorat sin mor, och egde numera ingen anförvandt i hela verlden. Godt, min lilla vän! fortfor Waldenborg, en fråga till blott: Vill du blifva min hustru?... Nej, vänd dig icke bort; jag gycklar icke . .-. svara mig lika öppet som jag frågar! ... Ja eller nej? . Den arma flickan stod framför honom rodnande och bleknande, och ansåg alltsammans som elt hvardagsgyckel af den förnäma hertn. Tirar af förlägenhet och förödmjukelse glänste i hennes stora bruna ögon, när hon ändtligen åter vågade se upp. 1 hans blickar varseblef hon endast ett mildt allvar; men hennes förlägenhet ökades blott derigenom; hon såg på nytt i gollvet och teg. Grundler .hade säkert, i afseende på tydningen af Waldenborgs ord, varit af samma tanka, om icke den berättelse, Waldenborg nyligen gifvit honom, såväl som den yttre förändving, hans vän undergått redan vid sitt 37:e lefnadsår, hade vittnat emot denna förmodan. Han betraktade honöm endast skarpt och afvaktade med otålighet upplösningen af denna sällsamma scen. Svara mig, som du tänker, lilla Lovisa, började Waldenborg på nytt med mildhet och tog bennes hand; du måste icke inbilla dig, att jag står här och skämtar med dig, som en pojke, ett så allvarsamt ämne. Du är alldeles värnlös, så mycket bättre; jag kan då bjuda dig beskydd. Kärlek lofvar jag dig icke: men din vän kan jag blifva, om du dertill gör dig förtjent. Svara mig. Lovisa; tvinga dig eller öfvertala dig vill jag lieke; frivilligt måste du handla. Men du tviflar ännu på allvaret af min fråga, derföre bör jag