Aftonbladet – 19 juni 1841, sida 3

rörde armarne fram och åter, hvarföre Anders upp lyfte honom, släpade honom tvärt öfver vägen, lad hatten under hufvudet, armarne och händer tillsam mans öfver magen, samt vantarne öfver bröstet, oe skyndade så åter hem. I högsta grad orolig öfve hvad .ban nu sett, tänkte. hän kasta sig i en käll derinvid och,dränka sig, men han tyckte att någon ting liksom sväfvade för honom, som afhöllhonon derifrån. Då husbondfolket tillsporde honom: om dej slagnes belägenhet, svarade Anders i början, att hai icke varit till stället, men yttrade slutligen: Olo Jonsson ligger der, och Gud vet om han icke ä död; jag tänkte dränka mig, och om jag ändå veta göra det! Matmodren och pigan sökte förmå ho nom att taga ljus och lykta och i deras sällskap be gifva sig till stället; men han svarade: Huru de! blir, -så går jag ej mera dit; nu vet jag allt hvad dom jag får; det blir värst för min gamla mor. Matmöodren och pigan måste derföre stadna hemma. emedan de icke vågade lemna husfadren, som val sjuklig och blind, ensam hemma med Anders. Djup! betagen af ånger och bedröfvelse, gret denne sedan hela natten, och bad att matmodren följande dag skulle åtfölja honom till presten, för hvilken han ville yppa hvad han gjort. De gjorde det äfven. Olofs häst hade imedlertid gått riktigt hem till Gaterud och ställt sig utanför sta!ldörren, der drängarne emellan kl. 414 och 42 på natten varsnade honom. De anade genast att någonting händt Olof Jonsson, begåfvo sig åstad för att söka honom, samt funno honom död, -med blodigt hufvud, på samma ställe, der. Anders lemnade honom. De hopsamlade genast folk, för att hemföra kroppen, och alla togae för gifvet att han blifvit ibjelsparkad af sin häst, som var högst okynnig, och sådan, att man icke utan fara kunde begagna piska eller slå med tömmen för att komma fort. Händelsen anmäldes genast hos Presten och Länsmannen, hvilken sednare straxt derpå anlände och företog undersökningen, hvarvid alla närvarande intygade hästens okynne, i följd hvaraf de voro fullt öfvertygade, att Olof Jonsson blifvit ihjelslagen af sin egen häst, ehuru det föreföll Linsmannen ganska misstänkt och oförklarligt, då han fick höra berättas att tömmarne varit ordentligt upplagda och uppfästade vid öfra kanten af sittstolen. Då hufvudet undersöktes, fanns vid högra tinningen ett djupt huggsår, och bakre delen af hufvudskålen krossad. Man förundrade sig väl öfver allt detta, men kunde icke få något närmare ljus i saken, emedan man icke kände att Olof i lifstiden baft nägon uppenbar eller häftig ovän. Dagen derpå ankom likväl Anders, åtföljd af matmodren och en bonde, till Länsmannen och angaf sig, sedan han förut besökt församlingens Pastor och bekänt sitt brott. På vägen från Pastorn ill Lämsmannen var han så djupt betryckt och nedslagen, att han måste ledas. Under ransakningen vid Wisnums HäradsRätt, d. 18 sistl. Januari, föll Anders i en sådan ängest, att nan afsvimmade och måste utföras. Han yttrade, itt han trodde det gerningen blifvit ogjord, om han cke vid grafölet blifvit trakterad med bränvin, ehuu han likväl icke var öfverlastad. Hela Nämnden, och den talrikt församlade Tingsnenigheten förklarade att Olof Jonsson i lifstiden jarit en skojare, grälaktig, supig, samt att han deröre haft elakt rykte om sig. Läkaren intygade, att skadorna å Olof Jonssons ufvud varit ovilkorligen dödande, och HäradsRätten ömde Anders Jonsson, enligt 21 Kap. 6 och 23 (ap. Missg.-Balken, samt Förordningen den 20 Jauari 1779, att mista högra hand, halshuggas och teglas; Svea fofRäll mildrade denna dom genom Itslag den 40 sistl. Mars, så, att Anders, med åbeopande af 42 Kap. 4 MissgerningsBalken, befriaes från att mista högra handen. Målet är nu understäldt Kongl. Maj:t, hvars nåd anders Jonsson anropat. Många aktade församngsboer, af både ståndspersoner och allmoge hafva os Kongl. Maj:t fällt förbön för honom, och tillika ttrat sig ofördelaktigt om Olof Jonsson. DATAN ETRORRTEVS NETA