Aftonbladet – 19 juni 1841, sida 3

För folket kunnea verka här. :p: Stockholm den 46 Juni 1841. Nils Rudelf Munck af Rosenschöld. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. En dräng lägger sig i försåt och ihjälslår ec bonde, emedan denne gifvit honom smädl ga ord. En bonde i Gaterud Rudskoga socken, vid nam Olof Jonsson, brukade ofta drifva gäck med granna och bekanta, hvarigenom han alltjemnt skaffade si ovänner på halsen ansågs och blef kallad för e askojare. En 20 års yngling vid namn Ander Jonsson, som tjenade i samma socken, och mot hvar vandel ingenting var att anmärka, var ofta föremi för hans bitterhet. Vid ett graföl förlidet år bad Anders råkat i osämja med en annan yngling or en mössa, hvilket slutades så, at Anders sprang ti presten och klagade. Detta förtröt Olof Jonsson så att han, då Anders återkom, yttrade till honom alla gästernas närvaro: en tocken krake och uslin skall gå till presten och ställa till väsen Olc Jonsson förebrådde honom derjemte för det han va son af en chuddragare. Dessa, så väl som mång andra yttranden, hade uppväckt hat och illvilja ho Anders mot Olof Jonsson. Anders tänkte alltid in om sig, aatt ban en gång. om han orkade, skull packa på Olof Jonsson för hans otidigheter Dei 10 sistl. Januari voro de åter tillsammans på et graföl i Kohlerud. Under måltiden börjades ord vexling emellan dem. Sedan de öfver laget blifvi något upprymda af bränvinssupandet, yttrade Olo Jonsson: ade unga drängarne får man nu binda på lasset med svinrumpor och tyg. (Detta hade afseen. de på en händelse någon tid förut, då Anders un. der en resa från Örebro i sällskap med några an. dra, lärer tagit sig några supar för mycket, så at man måste fasthålla honom på lasset.) Anders sva. rade: cja, men rep plägar vara bra att binda tjuf. var och skälmar med samt yttrade straxt derpå till Olof Jonsson: adet är strunt till bonde, som ej kan betala tjäran till min far. (Olof Jonsson var skyldig Anders Jonssons far för tjära.) Olof svarade: adet har jag redan betalt med ärter och pengar, och i allt fall löper din far och mor hvarannan vecka. så att jag nog får betala flera gånger, du kan gå hem och se efter om råltorne ätit upp ärterne. Anders påstod att Olof icke hade betalt, men Olof svarade: adu kan få doppa bröd i tjäran, och jag skall stryka dig om munnen dermed. Olof narrade sedan Anders att draga fingerkrok med honom öfver cn grindstolpe, hvarvid Anders blef sårad i handen. Då Anders beklagade sig deröfver, svarade Olof: cdu kan taga det och smörja dig om munnen med, och sedan gå till presten, så får du dig en sup. Alla dessa uttryck, fällda uti ett offentligt samqväm, gingo Anders djupt till sinnes, och ökade det agg han allt sedan barnaåren burit till Olof Jonsson, då han vallade Olofs boskap, och af denna blef hårdt behandlad. Efter grafölets slut kl. 40 på aftonen lagade sig Olof till afresa. Anders gick hem för att se om hästarne, men nu vaknade hämndkänslan med fördubblad styrka, hvarvid det rann honom i sinnet, såsom han sade, att göra möte med Olof under dess hemresa och packa på honom. Han tog derföre en slädstake af björk, och täljde derå hvassa kanter samt lade sig i försåt på den väg han viste attFfOlo skulle taga. Då han fick höra Olof i sakta mak komma åkande, föll han i vredgad sinnesstämning och rusade fram från sitt gömställe i skogen, och ropade till Olof: cvänta lite, ni skall ba litet stryk för det ni varit led emot mig,, samt beledsagade tillropet med ett kraftigt slag aftillhugget, riktadt mot hufvudet. Olof reste sig upp och svarade: avänta litet, det skola vi bli 2 om, samt försökte komma ur slädan; men emedan han var ofärdig i ena foten, lyckades det Anders att hindra detta, derigenom, att han ständigt förnyade slagen. Slå i h—e och slå inte mig, ropade Olof, men Anders slog allt hvad han orkade, och gaf liten akt på var slagen träffade. Vid de sista slagen nedföll Olof mot sidan af släden och blef hängande öfver dess ena grind. Troende, atthan endast afsvimnat, vältade Anders honom ned uti snön, i tanka att han skulle aqvickna vid. Olof kom sig något, började krypa på knäna och försöka att uppresa sig, men förgäfves. Anders lade upp tömmarne i slädstojen, kastade sin stake inåt skogen, gaf hästen några l rapp, så attden satte af i väg, och tog sedan sjelf till benen. Hemkommen till sitt husbondefolk, sade han ill dem: Nu hear jag slagit Olle i Gaterud stadigt, kall jag säga er. Matmodren svarade: Bara du icke lagit honom, så att han blir liggande i skogen., — Åh nej! genmälde Anders. Alla i huset lade sig edan att sofva, men matmodren var orolig öfver vad Anders omtalat, och kunde icke tillfredsställas örrän förhållandet med Olof blifvit närmare utrönt.l Ton befallde Anders, efter en stund, att stiga upp ch göra sig underrättad om Olofs belägenhet. Han jorde så, och fann Olof liggande med hufvudet ljupt i snön. Han var ännu vid lif. pustade och 4