Aftonbladet – 16 juni 1841, sida 2

ma rätt, som den der andra gången stulit. Varder han åter med sådan gerning funnen, straffas såsom ör tredje resan stöld. Den, som var lockad eller naden att stjäla eller snatta, anses på sätt Lag förnår. Reg. har icke funnit skäl förekomma, hvarken att nstämma uti den af R. St. yttrade åsigt, att ifrågavarande redan efter dess nuvarande lydelse, rätteigen skulle så förstås och tillämpas, att den, hvilken lockade öfvermaga, med flera, att snatta, borde inskönt han icke förr lidit straff för tjufnad, straffas såsom för andra resan stöld, hvilken tolkning hvarken synes hafva stöd af Lagens ord eller instämma med den allmänna grundsats, att, i händelse tvetydighet i straff-lagen äger rum, den lindrigare meningen bör af Domaren följas, eller att såsom lagörändring antaga samma förslag, helst förledarens brottslighet, ehuru ökad i händelse den förledda är öfvermage, eller den förres hustru, barn, myndling, underlydande, tjenare eller inhyseshjon, likväl icke synes derigenom försvåras till sådan grad, att han för ett tillgrepp, som eljest endast medfört snatteribot, bör straffas såsom för andra resan stöld, i hvilket fall straffet för den, som förr ej varit för olofligt tillgrepp straffad, höjdes icke blott en straffgrad, på sätt efter nu gällande Lag ske bör, utan trenne grader. På dessa skäl vägrar Reg. förslagets antagande, men hänskjuter frågan till vidare öfvervägande i sammanhang med förslaget till ny Brottmåls-lag. Under förmälan, att de så kallade injuriemålen ej sällan vore förenade med omständigheter af den ömtåliga beskaffenhet, att den förfördelade sårades mera genom den offentliga behandlingen af desamma, än af sjelfva förolämpningen, och att detta isynnerhet inträffade med ransakning, angående misshälligheter emellan barn och föräldrar, hvilka sednare ock derföre syntes böra hafva någon rättighet att sjelfve bestämma, om åtal skulle äga rum eller ej, hade R. St., uppå dessa med flera anförda skäl, den 30 sistlidne September, föreslagit, att i slutet af 44 Kap. 3 MissgerningsBalken må göras följande tillägg: Ej må i de mål, hvarom i denna skiljes, annan kära, än rätter målsägande, så vida ej brottet skett i samqväm eller å tid och ort, som fridlyst är. Med afslag härå, upprepar Reg. hvad hon å R. St:s vid förra Riksdagen afgifna, nära lika lydande förslag, då svarat, nemligen: att det svårare straff, som blifvit utsatt för brott af den beskaffenhet, hvarom nämnde lagrum handlar, äger sin grund hufvudsakligen i samhällets behof att upprätthålla vördnaden emellan föräldrar och barn, hvars förringande ej kan undgå att i allmänhet på sedlighet och ordningens bibehållande hafva ett menligt inflytande; men att den förolämpade skulle ofta, af medlidande för den brottslige, kunna hänföras att förbise samhällets fordran; och att af dessa skäl, samt då, under öfverläggning om en ny Brottmåls-lag, lämpligaste tillfälle blefve att bedöma huruvida någon inskränkning i den rätt till talan, som för närvarande finnes lemnad åt allmän åklagare, bör äga rum, Regeringen icke velat den föreslagna lagförändringen antaga.