Aftonbladet – 15 juni 1841, sida 2

befälets samt manskapets vilkor oförminskade, inskränka Lifgardesregementernas aflöningssummor så nära till de af Rikets Ständer, före år 1834, för dessa regementer beviljade anslag, som möjligen ske kunnat. Då imedlertid en så beskaffad indragning af skillnaden emellan de hittills följda interimsstaterna och de nu fastställda nya stater, endast successive eller i den mån personell afgång genom dödsfall, afsked eller befordran inträffar, kan verkställas; har Kongl. Maj:t under denna dag, beslutat, att låta befallning afgå till Dess och Rikes Statskontor, att ifrågavarande till successiv indragning afsedda töneskillnad, af besparingarna å 3:dje Hufvudtiteln, från innevarande års början utbetala, till så stort belopp, som, under den tid indragningen fortgår, för hyarje år erfordras kan. ermtellE — I går var RiksRätten tillsamman. JustitieOmbudsmannen afgaf sitt slutpåstående i fyra af de åtalade målen; och skall Rätten åter sammanträda nästa Måndag. oo I Söndags höll Konungen kapitel med Konung Carl XII:s orden, då Grosshandlanden Ekerman och Justitierådet Isberg dubbades. Derefter var stor middag å Slottet. rama BI-AFSKED, TILL SVEA RIKETS STÄNDER I ALLMÄNHET, SAMT OPPOSITIONEN OCH BORGARE-STÅNDET 1 SYNNERHET. Innan trumpeten skrällde, innan throntalet ljuder, har devuemangets förlåt remnat och en proy opförd, hvars make ännu ingen riksng fått höra. Detta skedde i Svenrliden Lördag, under titel: Ett förälldt dem, som förmå att fatta det rstånd. ånd är ock här icke möjligt, ty aldrig ivdligare än i detta förslag sett resumeradt, bvad kamarillan tänker om de närvande representanterna, om monarkens makt och stimmelse, om lydnad för lagarne, om fosteriskärlek, och ändteligen om ett asansadt och nt bruk af tryckfriheten, hvarom så ofta blifvit ordadt. gar man taga kännedom om den utförlinedauföre meddela af bemälde Svenska Biets förlag, så skall man finna, att inför den press, som iderar för Konungen och den högre andliga 1 verldsliga hierarkin i vårt kära fådernesland, är detta fädernesland ett Abdera, och att de, som bidragit till beslutet om kabinettskassans, sättas i bredd med ahedrägliga gäldenärer, ja, med ichvars mans niding, Man skall finna att denna press anser Konungen böra uppoffra landets välfärd för att få penningar till kabinettskassan, och att om en konung, medelst en handling af svek och våld, följde så lömska vänners råd, så vore hans namn dock lika lysande och Sverige ensamt bure både nesan och skadan. Alt för penningars skull förstöra det land, som af förtroende upplyfte Carl Johan på en thron och prydde honom med tvänne kronor, det vore aliså, enligt Sv. Biet, denne monarks slutliga bestämmelse och ära, och att härtill råda honom, det förmår Sv. Biets laglydnad och fosterlandskärlek. Man slutar merendels med säkerhet från hämdgirigheten och oförsonligheten hos de fordna gudar till samma lyten hos den presterliga kast, som vidmakthöll deras dyrkan; och, om man än i dag får sluta på samma sätt, hvad föreställning bör man då göra sig om det devuemang, som tänker sig en Konungs ära, förenlig med ett nidingsverk mot sitt land? Och ett nidingsverk är det verkligen Sv. Biet tillråder sin konung, ty det råder honom att mot sin pligt afbryta all gemenskap mellan Sverige och utländska makter, samt att göra detta på ett sätt, som skulle, om möjligt, ådraga fosterlandet deras ovilja, ja väl ett allmänt krig. Beviset för hvad här är sagdt följer: Hvarje svenskt sinne, säger Biet, som följt utvecklingen af Kabinettskasse-frågan, känner troligen ännu vid åtankan derpå, harmens och blygselns rodnad framglöda på sina kinder, harmens öfver det nästan till det otroliga gränsande sätt, hvarpå afslaget genomdrefs, blygseln öfver att vara Svensk tillsemmans med medborgare. som kunna så behandla en politisk fråga, Bi-förf. har läst brochyren om KaWinetts-kassan, och tror att Sverge är det i verkligheten uppståndna Abdera. Ahbderiterne skulle handlat om än lika befängdt och hufvudlöst, åtminstone mindre vrångvist, mindre oädelt. Konungen bör icke tillsätta en enda skilling .... Han kallades icke till Sverge för att här på sin förmögenhet Ispolieras,. Hvad riket åligger att gälda, deraf får Hans förmögenhet icke gälda det ringaste ... Ett sådant infandum kan ej få ske, buru det än må förekommas,. — Heldre mäste hvarje redlig medborgare underkasta sig hvilka faror och äfventyr, hvari landet kan råka, som helst. En hederlig man kan ej vilja, att Statens moraliska personlighet mot sin Styresman, handlar såsom en, hvilken; om han ERNA TAN SST SORSELE ST RESTE REN RESANDE NIAN ESSENS