Aftonbladet – 14 juni 1841, sida 4

ydda: om de, för en gång, nedläte sig att sjella luta och urluta några marker laf, framställde äringsmedlet derur, renadt från den bittra lav-: maken, och lekamligen hugsvalade den lekamligen örsmäktande: månne de väl derigenom skulle vedsälla sin apostoliska värdighet eller förlora i vördnad och förtroende hos sina äfven kroppslijen räddade åhörare? . .. Vi skulle ej framställa dessa spörsmål, om det j högt påkaliades af mensklighet och erfarenhet illsammans. Det är omenskligt af den som vet sjelpen så nära, att hänvisa den hungrande till less uppsökande i skördarne på andra sidan hafvet; och erfarenheten underrättar oss, att denna undsättning ur skogen icke längre låter bortblanda ig med de fromma önskningar och välmenande proekter, för hvilkas praktiska brukbarhet man saknar vilsord; ty en sådan saknad eger lyckligtvis cke rum i närvarande fall. Istandslafven har i irhundraden utgjort ett ibland de väsendtligaste näringsmedlet för invånarne på den ö, hvarifrån den fått sitt namn. För ett eller annat år sedan cirkulerade genom nästan alla Svenska tidningar ett utdrag ur en landshöfdingerapport, vari, med uppgift på namn och ort, berättades att en nybyggare i Westerbotten eller Norrbotten hade a adjunkten i församlingen fått en sådan upplysning som här är i fråga, och tillämpat den med öfverraskande framgång. Sedan lafstärkelsen trödt i barkens ställe, hade mannen icke blott egt tillräcklig föda för sig och sitt hushåll, utan äfven kunnat utvidga sin lilla Jadugård, emedan kreaturen begärligt förlärde den renade lafven och mådde väl deraf, ehuru de ogerna lifnära sig deraf i dess råa skick. Den trygghet som nybyggaren härigenom vunnit för de ovilkorligaste behofvens tillfredsställelse, hade lemnat honom tid öfrig för binäringar, på hvilka han icke kunnat tänka så länge han stundligen nödgades kämpa för att värja lifvet. Nu hade han börjat bränna pottaska; han hade redan sålt sin första tillverkning förmånligt och ernade nästa gång raffinera varan, för alt minska transportkostnaden och öka vinsten; han var, med få ord, inom ett år försatt i en ställning, som kunde kallas välstånd i jemförelse med hans förra betryck. Och allt detta genom den hederlige adjunktens lyckliga dilettantism i botaniken och förmåga all öfveityga nybyggaren om sina uppgifters sanning! — Det är troligt att exemplet icke har varit alldeles fruktlöst för andra fattiga inom samma socken. Men att det icke spridt sig öfver allt der det varit nödigt, derom lemnar Olof Christofferssons öde ett alltför beklagligt vedermäle. Berättelser i tidningarne framtränga så sällan till afsides belägna trakter, och fastän hushållningssällskaperne med berömvärdt nit utdela tryckta underrättelser om nyttiga rön, så vet man ju att allmogen oftast betraktar dylikt såsom lärda sakers, hvarmed förstås påfund, utan. värde, eller så konstiga, all ingen kam draga någon nytta deraf. Verklig handläggning, som omedelbart visar ett vunne ändamål, är hvad som fordras för att undanrödja allmogens icke alltid så ogrundade misstroen de mot råd som komma fråm aherrskapsfolket Genom de förut omnämnda enkla medlen ski l le sjelfundsättningskonsten med tillbjelp af la imedlertid kunna spridas dit den så väl behöls allenast man vill. Hvad en adjunkt förmålt ho: en hemmansbrukare eller inom en socken, skul le kunna uträttas inom ett vidsträckt landskaj af en kringvandrande katechet eller missionär Men tydligt är att mannen sjelf skulle vara hand gripligen öfvertygad om riktigheten af hvad har hade att lära ut, och kunna på samma hand gripliga sätt bringa sin öfvertygelse åt andra. MM hysa ej heller det grymma tviflet att man ick vill bispringa den nödlidande, när man kar men frågan är blott om man vill det på dett: anspråkslösa, obemärkta och kostnadsfria sätt utan undsättningskommitteer och pröfningsnämn der, utan besigtningar och afskrifningar, oci hvad som kanske vill säga mer, utan dispositio! öfver de umndsättuingsbelopp i penningar elle spanmål, som genom sjelfundsättningsförmågan spridning skulle göras öfverllödiga. Frågan ä om nuvarande missionsföreståndare icke hellr se missionssubjekterna genom ofrivillig fasta för beredda till bot och bättring, än missionärern nedsatta till vällingkokare åt sina skriflebarn Frågan är slutligen, om icke en och annan lite makthafvarefåfänga finner för sig angenämare at se en talrik skara nybyggare ödmjuka sig infö det lilla möjestätet, för att af hans undsättnings makt bönfalla. om lifvets: vilkor såsom en nåd än alt se dem oberoende af honom, välfödd och belåtna, draga hans bostad förbi utan bett lande, när de forsla bort sin pottaska, för at skaffa sig mynt och spanmål på egen hand. — Dylika frågor kunna framställas ännu; men d skulle redan för flera år sedan varit oföranledda om man redan då hade sökt sprida den ifråga varande kunskapen. Man egde den redan d eller kunde ega den, lika väl som nu; men än da hittills har den icke lyckats att vinna någo uppmärksamhet under öfverläggninga:; ne om sock nemagasiner, unasättningsafskrifningar och barm herlighetsexpositioner, fastän den, i sin skenbar obetydlighet, är af föga mindre vigt för den hö gre norden, än potatisodlingen varit för Europ i allmänhet. ADRESSER : (Insändt.) ANMÄRKNINGAR AF EN ROYALIST RÖRAND SV. MINERVAS OCH BIETS OMSTÖRT NINGSPLANER.