Aftonbladet – 14 juni 1841, sida 4

ör all göra sa mycket kraliugare verkan pa medidandet. Dessa betänkligheter förminskades icke id den jemförelse, som var så nära till hands, . mellan den tiggande delen af befolkningen i en lel af Westerbotten, Dalarne, Wermland, och lea icke tiggande i vissa trakter af Westergöthand och Småland, hvilka till följd af sitt höga äge öfver hafvet, eller sin ofruktbara jord, eller vegge desse omständigheter i förening, icke äro mindre ofruktbara än det nordliga Sverige. För utt ej fästa oss vid Westergötbland, eller inlåta oss i tvist med de djupsinnige statsmän, som i sårdfaribandeln upptäckt ett solklart bevis emot Westgötbajordens ofruktbarhet, erinra vi här blott, utt ingen resande, som från Östergöthlands eller Skånes bördiga nejder anländer till Smålands jellbygd kring Aimesåckra, eller till dess ljungredar öster om Lagaån, eller till de med oafsättig skog öfverväxta sandmoarne kring Nissa-ån, can annat än öfverraskas af ombytet, och undra nuru menniskor förmå i dylika obygder lifnära sig på små hemmansdelar, belastade med sådana lägenheters vanliga utskylder. Det väcker då långt mindre förundran, att det nordliga Sverges invånare kunna kolonisera i grannskapet af fiskrika sjöar, med snart sagdt obegränsade röjningslägenheter i en urskog, som ännu ej blifvit afvittrad, och på en ännu icke skattlagd jord. Vid jemförelsen frågar man sig ovilkorligen, om DPybyggarne här icke kunna värja sig emot hunger lika väl, som de fattiga Smålänningarne, och genom samma utvägar: uppfödandet af getter, odling af potates och någon hemslöjd. Nyligen hafva likväl dessa inkast fått ett ganska afgörande svar, understödt af lagliga bevis, genom berättelsen om det mord, som torparen O!of Christofferson i Björnö Christihimmelsfärdsdagen föröfvade på si-; na sofvande barn, endast af faderskärlek och: medlidande, för att skona dem från hungerns dödsplågor. ) Sorgespelets biomständigheter lem: na ingen undflykt för motsägelse mot den nedslående sanningen, att det verkligen gifves bygder i Sverge, der menniskor äro utsatte för äf-; ventyret att, i ordets egentliga bemärkelse, svälta ibjel utan föregående sjukdom. Menr de antyda :! derjemte, att skilnaden mellan den objelpliga! nöden : hos skogsbon i Norrland och den hjelpli; ga hos skogsbon i Småland, beror mera på befolkningens olika insigt att tillgodogöra naturens gålvor, än på dessas mängd och beskaffenhet. : Den ligger således i en saknad, som bör kunna undanrödjas. Förtjenstfulla åtgärder hafva väl! ock blifvit på allmän bekostnad vidtagna, för att undervisa den Norrländska nybyggaren i flere; slags binäringar, såsom pottaskekokning, tjärubränning, kådsamling för terpentinoljeoch hartsfabrikerne, saltpetersjudning, m. m.; men alla; dessa näringsgrenar förutsätta varornas försäljning och en långväga forsling innan de frambringa lifsmedel. De sistnämnda utgöra dock nybyggarens omedelbara behof, utan hvars tillfredsställande han hvarken kan tänka på någon annan produktion eller våga sin tid derpå. Innan han kommer sig före med hemslöjder och binäringar, nödgas han ovilkorligen skaffa sig lifsuppehälle för dagen. I brist på annan kunskap om medlen dertill, anlitar han nu barken på träden, efter förfädrens sed, med fara att likafullt svälta ibjel, när han saknar mjöl att inblanda i denna onaturliga och näringslösa bukfyllnad. Ingen underrättar honom att han under allt detta elände dagligen trampar på och stöter näsan emot naturalster, hvilka i ymnighet erbjuda honom samma födoämnen, som hufvudsakligen lifnära talrika folkstammar under tropikerna, och som här komma på den rikes bord under namn af sagu, tapioco, arrowrotsmjöl, hvilka, som hvar kemist vet, icke äro annat än stärkelse. Och om någon säger . honom att han i islandslafven, skägglafven och till och med renmossan eger detta ämne, med en ringa olikhet, som icke förändrar dess närande egenskaper, så anser han som ett gäckeri med hans nöd, att man vill låta honom dela den bittra och nödvändiga födan med renarne, dem han merändels afskyr lika mycket, som han hatar deras lappska ägare. Det är emedlertid vetenskapligen ådagalagt att Isländslardslafven innehåller 44 proc. stärkelse, under det att moget korn endast innehål ler 38 till 33 proc., och vid det halfmogna tillstånd, hvari det ofta i norra orterna måste begagnas, endast 44 proc. Det är äfven så bestämdt utröndt, att trädlafven eller skägglafven innehåller samma ämne, ehuru mängden icke finnes närmare undersökt. Man känner likaså att den bittra beståndsdel, som gör lafsorterna i deras rå skick onjatbara för menniskor, kan borttagas ganska lätt genom kall lut, och att denna lutning och lutens urlakning icke är konstigare, än den vanliga beredningen af lutfisk, som hvar husmoder förstår att ombesörja vid julen, när bushållet icke, som Olof Christofferssons, nödgas koka sin julfägnad på bark och agnar. Men allt sådant vet det fattiga folket icke om. Det vadar i öfverflödet och hungrar, dignar ned derpå och jsvälter till döds. Men om nu de armas underjvisare 1 polttaskeberedning m. m. äfven lärde dem att ur lafven borttaga den vedervärdiga smaken och använda stärkelsen till föda; månne deri vore något afsteg från uppdraget att lära dem lifnära sig? .. Om de katecheter och nykterhetsmissionärer, som för barkfrätaren orda om det himmelska manna och uppmana tiggaren att icke förslösa sitt mynt på bränvin, ville tillika anförtro honom sättet att stilla sin jordiska hunger med näringsmedel framför hans fötter, och att sålunda aflägsna den förtviflan som söker dränka sig i bränvinstumlaren; skulle de Sr Am mm mA ms —— AA 3 KR AA AA AR