Aftonbladet – 11 juni 1841, sida 3

När våra bästa planer ramla Och hoppets träd går upp i rök Så bör man likväl ej i tröstlöst mörker famla, Men våga ännu ett försök, Och bygga luftslott af de spillror man kan samla. Dock, ofta dessa slott rendera ingenting, Otroligt mer det stundom båtar, Att skrifva, som man kan, små versar mot beting t sockerbagare, åt kärngar som gå kring, Åt snickarn ock kanske, på kors och likkistplåtar. Sist skall jag visa er hur ödet dömer en Först att bli tänkare och sen att komponera; Ty mången tänker först och skrifver sen, (Fastän poeterne onekligt äro flere). . . . Uti en gränd långt bort på söder Två bodar ligga hörn i hörn, Den ena tillhör hökar Örn, Den andra läderhandlar Schröder. Herr läderhandlarns bodbetjent Man hvarje afton såg tvert öfver gatan klifva Till hökarbon när det blef sent, För att sin tröga tid med bodherrn der fördrifva Och några goda råd åt honom gifva. Men denna hedersman, förnuftig, fet och rö, Låt fritt kamraten få orera Om flickor, kille, punsch med mera Och lät sig deraf ej förströ. Men en gång felades ej mycke Att han ur boden sig begett Att se elt skådespel, som mer var i hans tycke Än eljest hvad som heldst — Fru Hornbergs hund ballett; Men som han tänkte aslå igen Så blef han sjelf liksom af åskan slagen, Ty han blef varse ned i gränd Sin principal, som ej synts till på hela dagen . . Hvart in i helfyete skall nu Herr Lundberg gå?v Röt hökarn på långt håll, så alla kunde hörat. aHerrn må sig aldrig understå, Att gå från bon så dags; ty vet herrn då Så ger jan utan krus en sinkare vid örat. — Hvad skam! från denna stund biir bodbetjentej mager, Likt andra tänkare han blek och tankfull är,