Aftonbladet – 9 juni 1841, sida 2

made emot hvarandra genom denna föreningspunkt, kände de sig å ömse sidor så lyckliga, att ej ens en aning om möjligheten af en ännu högre sällhet uppstod hos dem. Och det är det sublima, det betydelsefulla i denna känsla, att vi känna oss fullt ut lyckliga redan i dess första stadium, om den å ömse sidor är ren. Det är häri vi kunna finna ett jakande svar på den af tviflet så ofta i ögonblick af jordisk sällhet framställda frågan, om det är möjligt, att den himmelska kan vara större. Men förr, än vi vänta, kommo de unga älskande att taga deras andra grad. Det lektes askära hafre, och redan vid det första: när hvar tar sin, så tar jag min, låg Mathilda i Lindners armar. sMin? hviskade Lindner, och ett djan, som knappast andades fram, men dock utgjorde en säker borgen för hela hans framtida sällhet, följde hastigt på den bäfvande frågan. Det är eget med dessa gammaldags-lekar. I dem har en glad, kraftfull och lefnadsfrisk tid åt sig upprest oförgängliga minnesvårdar. Men vill man ännu se eller deltaga i dem, så må man söka dem i oskuldens hem, På det enkla flärdlösa landet. Det är längesedan Kellgren klagade, att anständigheten kom, och sederna försvunno, men ännu har tyvärr anledningen till denna klagan ej upphört, ja tyvärr blir den större me hvarje dag. Upplysningen har också sina maskstungna frukter. Det är godt att dämpa passionen, blott man aktar sig att man ieke På samma gång dödar känslan, Handtryckningar, famntag, kyssar, då de förekomma i en oskyldig lek, äro blott säkerhetsventiler på den sinliga menniskonaturen, Det är ej väl beräknadt att taga bort dem. Naturen är icke någon sträng regent. Blott man ger honom en lindrig skatt, så kan man vara säker för utmätning, och kan lefva lugn under skyddet af dess eviga lagar. Men man lemnar den verkliga oskulden för det bedrägliga skenet af densamma. Man vill en o