Aftonbladet – 8 juni 1841, sida 3

i ögonblick, som dessa, som naturens förnämsta urkraft, magnetismen, uppenbarar sig i sina skönaste verkningar. Man förnimmer huru attraktionsoch repulsions-kraften vexelvis utöfva sin makt öfver hjertat, och hur menniskonaturen arbetar för att vinna det skönaste af sina jordiska mål, kärlekens sanning. Modren vinkade Mathilda till sig, emedan hor nu behöfde hennes biträde vid nedläggandet a malanrättningen. Sedan kalfsteken, skinkan, äggen och det mera var nedlagdt, breddes en sto! duk öfver alltsammans, och knöts omkring korgen. Under detta började de väntade gästerna att anlända, och snart gafs ordres om, att hövagnarne och den gula trillan, i hvilken prosten sjelf och öfverjägmästaren ämnade åka, skulle spännas för. MHästarne leddes ut, och proster gaf en bifallsnick åt stalldrängen, då han sig att denne inflätat blommor och löf i hufvud. lagen. För att skyddas för solstrålarne, hade man spänt ett slags tält öfver häekarne, och man hade härvid förgätit att taga i betraktande, hur man skulle komma upp i vagnarne. Men den förståndige stalldrängen hittade snart på råd. Han tog ur några lättböjliga pinnar, och genom den öppning, som uppkom deraf, måste man krypa in. Mödrarne voterade för, alt herrarne först skulle intaga sina platser, och dessa gingo snart in härpå, ehuru de för ett ögonblick togo artigheten till förevändning, för att få tillfredsställa en lätt förlåtlig nyfikenhet. I spetsen för karavanen körde prosten, och makligt fortskred tåget utåt den dammande landsvägen. När man kom till den lilla bivägen, som sår upp till stomhemmanet, var det nödvändigt att blott köra i skridt, och när vagnarne, det oaktadt, törnade emot stenarne på vägen, och de åkande dervid hoppade till, så alt de stundom kommo närmare hvarandra, än som var beräknadt, ljöd mer än en skrattsalfva, och in