Aftonbladet – 5 juni 1841, sida 2

och eländet i den utfattiga byddan i hög grad ökades. De arbetade visserligen, till och med öfver sina krafter, men de vunno dermed så litet. att deras vilkor med hvarje dag försämrades. Afven påföljande Julafton, då så många andra njuta af öfverflödet, egde de ej annan mat åt sig sjelfva och de små bungrande barnen, än vwattenvälling och nybakadt bröd af söndermalen halm och bark, uppblandadt med en obetydlig qvantitet säidesmjöl. Tillgång till arbete förminskades för mannen dagligen, och då han slutligen lyckades erhålla något, var dagspenningen så liten, att det knappt räckte till underhåll åt honem sjelf. Den obetydliga qvantitet af korn och potäter, hvilken han under de båda åren utsått i sin lilla täppa, lemnade icke stort mer än utsädet. Under dessa olyckliga förhållanden hade han en gång för flere yttrat att han tänkte afhända sig lifvet, emedan han ej kunde försörja barnen. Han försökte väl skaffa sig arbete i närgränsande socknar, men detta ville icke heller lyckas honom. Det föreföll den arme husfadren som att allt hvad han företog sig misslyckades, och all välsignelse flydde honom. Under allt detta lefde de likväl alltid i inbördes kärtek och enighet. Tvedrägten störde dem aldrig i deras fattigdom, men husfadrens bekymmer och förtviflan började på vintren sistlidet år med hvarje dag tilltaga vid åsynen af de bleka, utmagrade och hungriga barnen, dem han icke såg sig någon utväg att hjelpa, men för hvilka sannolikast syntes att de skulle omkomma af fattigdom och hunger. Nu började åter tankarne på att taga lifvet af barnen, under de för skräckligaste inre strider, att förfölja honom. Han samtalade dervid en gång med en af grannqvinnorna om svårigheten att underhålla hustru och barn, då han 3ttrade: det är så godt jag slår dem i skallen. För hustrun yttrade han väl sina bekymme: för familjens bergning, men aldrig de ohyggliga tankar som föregingo inom honom. I första dagarna af April månad började det lilla matförrådet blifva så nåra uttömdt, att det Christi himmelsfärdsdag icke fanns mer än några marker halmoch barkmjöl uppblandadt med en liten portion dåligt sädesmjöl. Den äldsta sonen hade några veckor förut begifvit sig bort för att söka sitt uppehälle i angränsande socknar. Berörde högtidsdag, då hustrun på morgonen skulle gå till sin broder, som bodde 6 milifrån dem, med en get som tillhörde honom, yppade han för hustrun sina bekymmer öfver att han icke visste hvart han skulle gå för att erhålla arbetsförtjenst. Under det de sinsemellan öfverlade derom, beslöto de först att Olof skulle, för att söka arbete, följa hustrun åt bygden (d. v. s. den mer bebyggda trakten mot Östersjön). Olof sade sig hysa tvifvel om att der få arbetsförtjenst, hvarföre de beslöto att han skulle begifva sig till Åsele Lappmark; men äfven detta fann Olof icke vara nog fördelaktigt, utan ändrade åter sitt beslut och följde hustrun. Under vägen började Olof åter tveka, och sedan de gått ungefär !; mil, beslöt han för andra gången att gå till Asele. Han skiljdes derföre vid hustrun och återvände hem, grubblande så öfver sin fattiga belägenhet, att han, i stället för att fortsätta vägen, en längre stund lade sig i en skogsdunge. Han kom derefter hem kl. 2, då han öfversåg matförrådet och fann att det blott bestod af så mycket mjöl, att han deraf kunde koka välling åt barnen följande afton och morgon. Svårt bekymrad öfver denna nöd, företog Han sig icke något till skingrande af sina bekymmer, utan grufvade sig blott och gick fram och tillbaka på golfvet, tvekande om han skulle gå till Häggsjö by i Åsele socken eller dräpa barnen och sig sjelf. Han beslöt då begifva sig åt Åsele öfver Hemmings : sjön, då i detsamma en storm uppväxte, som hindrade honom från att komma öfver sjön. Klockan 9 på aftonen tillagade han litet vattenvälling åt sig och barnen. Sedan de förtärt den lade de 3 äldste barnen sig att sofva i sängen, det minsta låg i vaggan. Fadren lade sig på golfvet. Barnen insomnade, men fadren kunde ej få en enda blund i sina ögon. En stund tänkte han nupå att genom barnens afdagatagande på en gång bereda sig lindring i lefnadsbekymren och befria dem från der nöd de ledo. Med denna tanka steg han upp, men lade sig åter igen, under det han alltigenom, såsom han vid domstolen uttryckte sig, bstridde med sig sjelfv. Han uppsteg slutligen kl. 2 på morgonen, fattade tag uti en yxa, närmade sig deras säng och gaf dem alla fyra hvardera några slag i hufvudet af yxhammaren, så att de alla, och utan att någon af dem först hann blifva fullkomligt vaken, förlorade sansningen! Betagen af fasa öfver den grymma gerningen, skyndade han genast ut och sprang ned till den ett bösskott derifrån liggande sjön, i afsigt att dränka sig. Han försökte derföre att utskjuta en båt, som låg till hälften uppdragen på land; men dels var han af vanmakt dertill oförmögen, dels föll det honom in, att barnen ännu kunde ligga och våndas i dödsplågorna. Han afstod derföre ifrån sin föresats och skyndade tillbaka in uti stugan. Der fann han alla barnen ännu vid lif och rosslande i dödskampen. Han grep derföre ännu en gång uti yxan och gjorde dermed slut på deras lidande. Derefter sprang han bakom sitt herrberge, kastade sig framstupa på marken och, under det han låg i sådan ställning ungefär , timme, tänkte kan på huruvida han skulle mörda eller angifva sig sjelf. Då tyckte han sig helst vilja bli dömd, och beslöt att öfverlemna sig i rättvisans händer, samt begaf sig genast vid solens uppgång till bonden Erik Olofsson i Berg och uppväckte dennes husfolk. Då Erik Olofson fick se Olof Christofferson frågade han: bär du så bittida uppe? tänker du nu begifva dig till fjälls? (d. Vv. s. till sele Lappmark), Nej! svarade Olof. Hvart då? motstånd, kunde öfverväldigas och bindas. Hans död fölide imedlertid ei så hastigt, Som hans förutaflid