Aftonbladet – 3 juni 1841, sida 2

idagalagt, då han aktivt deltagit istriden. Han hade avancerat till kompanichef, och blifvit utnämnd till riddare af en orden, om hvilken det anmärktes, att den vanligen bars i blått och rödt band, men som Ernst, såsom en serskild ynnest, utbedt sig att få bära i endäst blått band. Det band han ville begagna, hade följt honom såsom en amulett i alla strider, och en känsla af oro och tacksamhet, blandad med någon ånger, intog Blida, då hon nu erinrada sig, att Ernst en gång, för flere år sedan, då de ännu voro barn, under en lek från henne snappade åt sig ett blått band, hvilket han då på skämt sade skulle bli hans ordensband, då han blef stor. Imedlertid krossades Pohlen under den ryska kolossens fötter, och Ernst måste, liksom så många andra, gifva vika för nödvändigheten, och begaf sig bort med en gammal pohlsk officer, hvars synnerliga vänskap han vunnit. Denne, som lyckats rädda undan större delen af sin betydliga förmögenhet, och nu vidare ej egde några anförvandter, hade utsett Ernst till sin arf tagare, och sökte en fristad i Schweiz, under afvaktan af utvecklingen af hans olyckliga fäderneslands vidare öde, eller af döden, hvilken, vid hans långt framskridna ålder, ej länge kunde uteblifva. Men Ernst, som brann af längtan att återse sitt fädernesland och — Blida, tog med rördt hjerta afsked af sin gamle vän, och skynlade till Sverge, intagen af glada förhoppningar. Det var en Söndagseftermiddag han efter så många ödets vexlingar återsåg Stockholm. Vintersolen hade redan tillryggalagt sin korta bana, less strålar blänkte matt på tornspetsarne, och