Aftonbladet – 2 juni 1841, sida 2

Xenias rörelse och inre strid röjde sig i hela hennes väsen. Fåfängt sökte hon beherska sin förvirring; en oöfvervinnerlig makt drog henne till denne furste, som erbjöd henne sin kärlek. En furstes kärlek och hans hand! Hon kämpade svagt mot fåfängans ström, som hvirflade kring benne och bortfördes slutligen af dess förbländande vågor; hon glömde helt och hållet Gregors närvaro, sträckte handen åt Yaroslaw och hviskade sakta: jag tillhör digl Nu knäböjde fursten vid altaret. Samma afton återvände han till sin hufvudstad, under hopens glädjerop; som trängdes i hans väg för att beundra hans unga gemåls skönhet. VI. Förkrossad af detta oväntade åsklag, hade Gregor förblifvit stum, nästan liflös, orörlig åskådat ceremonien, och då allt var förbi, hade han maschinlikt följt folket ut ur kyrkan. Hvartill skulle också någon klagan eller invändning gagnat honom? Han var ensam, ty hans vänner hade slutit sig kring fursten och förökat hans svit; han förstod väl att ingen mer skulle känna honom. Dyster och förtviflad gick han bort för att begrafva sig i någon enslighet, der menniskors nyfikna blickar ej kunde hinna honom. Han utbytte sin präktiga drägt mot en bondes enkla klädbonad; hans lefnadsdröm var slutad; han befallte sin förtrytelse alt tiga och den teg; han ålade sin lidelse att slockna och den slocknade. Men denna tystnad, detta lugn var dödens; Gregor hade icke ett vanligt mod, han var färdig för grafven och den enda ynnest han