Aftonbladet – 29 maj 1841, sida 4

biliva wvisserigen Icke net och hället undanröjde enom de respektive signaturernes utsättande, men det är dock den enda kontroll som finnes, och det ar så mycket nödvändigare att den existerar, som man numera verkligen sällan i recensionerne finner noliverads omdömen. När detta ej är fallet, så ligger garantien endast i recensentens litterära anseende eller moraliska karakter, och det är icke för mycket, om allmänheten begär att få veta hvilka som ! äro dess ledare, för att sedan åt hvar och en af dem! kunna egna det förtroende han förtjenar Efter denna ingress får jag börja med att vända: mig till min anonyme recensent i Freja. Han börjar med att säga, att ifrågavarande roman är e atrivial eftersläng af cDet går an,p som lika litet bevisar för titelns tanka genom sjelfva den magra bei rättelsen, som genom den klena bevisningen, hyili ken åker på efterkälten. Hvad omdömet om asjellva berättelsen beträffar, har jag ingenting att säga. Vidkommande bevissingen återigen, inses lätt, att en egentlig sådan ej i :oman: kunnat ifrågakomma. Bäista svaret på recensentens anmärkning torde för öfrigi ligga i fö!jande berättelse om de öden nämnde abevisning ha!t innan romanen kom ut. Till en början måste jag sålunda fästa uppmärksamheten derpå, all aDen fria kärleken så mycket mindre kan vara en ceftersläng efter aDet gåran,o. som jag bevisligen hade planen till romanen uppgjord tre månader innan aDet går an utkom. Det: var redan i Oktober 4839, som jag gjorde uppränvingen till romanen, fastän den ej blef utförd förr, än i April påföljande året. Jag begagnade den mellanliggande tiden att familiarisera mig med grundideen samt att göra bekantskap med en mängd skrifter öfver samma ämne, till mesta delen tyska. Det torde vara temmeligen bekant, att striden rörande Den fria kärlekens id, bland Tysklands tänkare; redan är så godt som utkämpad, till fördel för ideen. Det är icke allenast Tysklands utmärktaste skalder. och romanförfattare, utan äfven filosofer, moralister och läkare som instämt uti yrkandet af en friare: form för ägtenskapet, och det är litet ledsamt, att recensenten i afseende härpå ej ens skall kunna cåka på efierkälken.n i Eimedlertid utkom aDet går an, och åtföljdes ha-! stigt af aFortsättningen. Ehuru genom utgifvandet af den förra jag såg mig på sätt och vis före-: kommen, öfvergaf jag dock icke min plan — ja det: var nu så mycket angelignare att utföra den, som : jag förutsåg (hvad som också sedan inträffat), ait. ideen genom skriften Dot går an skulie bli diskrediterad i opinionen, och pligten satt revindicera dess renhet, fördenskull var så mycket mera manande. Jag sammanskref derföre ett aförsvar för stundidgen till skriften: Det går an. deruti jag klandrade författarens til: nawnde skrift behandling af ämnet, visade hur han derigenom mera skadat än gagnat saken, framlade bevisen för nödvändigheten ef en friare form för ögtenskapet o. s. v. Manuskriptet härtill uppskickade jag till Stockholm. och erbjöd som förlag åt boktryckaren N. För den händelse, att han icke tilltrodde sig att sjelf fullkoligen bedöma ar-. betet, föreslog jag honom att rådföra sig med D., en man, för hvars urskiljning och opartiskhet jag trodde mig hysa förtroende. Omkring tre veckor derefter fick jag manuskriptet till mig återstickadt, jemte bref från boktryckaren N., deruti han bland annat yttrade, att han med manuskriptet vändt sig till D., men att derne gifvit honom det besked, att att han aej kunnat gilla detta skrifsätt, hvarför han ej läst det Deremot hade D. funnit författaren till Det går an Hr Almqvist, vara erälta mannen, att bedöma arbetet; hvarföre han tillstyrkt N. att vända sig till honom. Nu är det klart, att woycn kunde mindre vara crätta mannen att bedöma arbetet, än just Hr A., mot hvilken det var rigtadt, och jag måste tillstå, att jag blef litet förundrad öfver, alt Hr ÅA. vid en så grannlaga fråga ej fann sig upp-. maned att jälfva sig sjelf. Narmesste resultatet blef imedlertid, att N. från Å. bekom ett bref, deruti: A. bland annat yttrade: euti ingressen her för atta-: ren utan grund tagit för afsjordt, att jag öfvergifvit eller icke sjelf ämnar försvara den i aDet går ann befintliga grundidter. Han kunde likväl af flere offentliga yttranden af mig både i Aftonbladet och Dagal. Allehanda hafva sett, det jag högtidligen tillkännagifvit, att jag ru så länse med flit tiser, för att inhemta och höra alla partiers tankar, men att jag derefter skall uppträda med en på logiska och demonstrativt ovederläggliga grunder baserad afbandling om saken Jag hemställer nu, om det var så. alldeles autan grund, som jag förmodade, att det ifrågavarande försvaret skulle uteblifva. Måhända anser sig Hr A. dock ej ännu hafva inhemtat alla partiersp tankar, och det torde alltså väl vara möjligt, att det utlofvade försvaret är ett förvärta men att det är föga sannolikt måste medges, enär Hr AA. sedan den tiden utgifvit flera skrifter, hvaribland en som kan anses stå i strid med uDet går an.s Bland yttranden af Hr A., hvarigenom boktryckaren N. skulle afskräckas från förlaget är äfven det. att eingen kritik, äfven den rättvisaste och billigaste, skulle kunna förlåta min afhandling. Detta, jemte flera likartade uttryck hade den åsyftade effekten; afhandiingen blef, som förr är sagt, mig återsänd, och det lärer väl icke kunna förtänkas mig om jag för en tid inställde tryckningen af densamma, i afvaktan af den utaf Hr A utlofvade försversskriften. Likväl, när det tjcktes draga alltför tångt! ut på tiden med denn2, återuppskickade jag min! afbandling, tillökt med några noter rörande de öden den undergått samt sakens vidare utseckling, men; som den ej fann förläggere, så har den tills nu för-; blifvit otryckt. Detta hindrar ju dock icke, att den! ännu kan komma att tryckas och den torde till och: med nu komma så mycket lämpligare, som saken, hvilken nästan råkat i ödesmäl, åter blifvit upptagen, och det således icke bör kunna stanna vid en blott kallhamring af idåen, hvilzet skulle varit fallet, om afhandlingen kommit så längt efter den första poetiska väckelsen. Imedlertid, för att så mycket som möjligt uppfylla grannlagenhetens furdringar emot förf. till Det går an, får jag föreslå en Dreskriptionstid, t. ex. ar tre månader, hvarinom han må kunna publicera sit utlofsade försvar, och går han in härpå, så inställer jag tills vidare mitt. TIngen skall högre än jag, Våra tacksam emot Hr A. om han förmår att göra detta förslag så kraftigt, stt full rättvisa kommer att vederfaras den nu så misskända idten, men icke kan jag gå in på att helt och hållet lemna ideen åt sitt öde, obekymrad om har dan vidara tase BB