Aftonbladet – 29 maj 1841, sida 2

tan ett Utskott, som icke skulle besluta, kunde få upplysning? Hvem är det slutligen, som tadlar Utskottet för det Utskottet ieke lemnat d upplysningar Ständerna begärt, men Regeringer icke velat tillåta det att lemna? Regeringen ä det man har att tacka för mörkret, och kama. rillan för tadlet deröfver, att man icke vela kasta bort folkets pengar i mörkretp. Reservanterne bafva bragt förhållandet i full komligt ljus,, säger vidare Biet. Ett slags lju: hafva reservanterna visserligen infört i vederbörandes mörker, men om det är ett verklig ljus eller ett irrsken, det vet ingen mer än ve derbörande sjelfva, ty hvad reservanterne angår så hafva de motazit det der ljuset på god trc af dem, som en gång visat sig intresserade a mörkret, och således lätt kunde misstänkas fö att hafva i reservanterne utsändt blott en lyktgubbe,. Hela ljuset består dessutom blott a! vederbörandes egna räkenskapsuppgifter, men dessa äro icke reviderade och med verifikationer jemförda. Intill dess måste man erkänna. att de icke äga den fullständighet som fordras, för att utgöra bevis. Men om reservanternas uppgifter äro i det väsenrdtligaste sanna, hvad är då oförsynt dikt och beskyllning, i de uppgifter, som med ordet lärer framställdes, angående de förhållanden, som troddes ligga höljda i kabinettskassans mörker? Hafva icke reservanternas räkningar just röjt, att det som förmodades tära hafva varit förhållandet verkligen varit det. Hafva icke dessa räkningar tillfullo ådagalagt, att regeringen öfverskridit Rikets Ständers anordningar; att dessa utgifter blifvit gjorda för det minst fruktbärande af alla ändamål, för att lysa på andras bekostnad för att i det yttre framställa en rikedom, som i verkligheten ieke finnes; att regeringen slutligen af misshushållning blifvit nödgad att gripa till lån; att hon för dessa lån skuldsatt en af statens kassor, eller tillgångar; att lånen slutligen tvingat henne underkasta sig procenteriet och att, såsom en representant ytltrade, en stor del af det nu uppgifna skuldbeloppet tillkommit genom procenteri? Om, såsom de devuerade i kabinettskassesaken påstått, Regeringen representerar landets heder cch ära, månne det kan sägas, att ett sådant förhållande hos dylika representanter verkligen utgör en ära och heder för landet? Vi fråga bara, med anledning af Biets frågor. För att sedan närmare vidröra, hvad Biets insändare förmodligen påsyftar med sin anmärkning mot ordet lärer,, så låtom oss gå tillbaka till några serskilda omständigheter. För omkring ett år sedan, när frågan om kabinetiskassan först uppstod, framställdes det, ingalunda positift, icke ens såsom ett lärer,, utan endast såsom en aflägsen möjlighet, om icke någon del al bristen i kabinettskassan kunnat jemväl härleda sig deraf, att den fått bidraga såsom tillökning i Utrikes Statsministrarnas lefnadskostnad. Detta förklarades då såsom en kalomni mot en af dessa aflidne embetsmän. Nå väl, när reservanternes upplysningar och dermed gemenskap egande kom i dagen, visade det sig, att en sådan lönetillökning verkligen existerat, och på köpet icke blott åt desse, utan äfven åt flere andra embetsmän, deribland Statsråderne. Lika mycket om den dittills okända löneförhöjningen utgålt af kabinettskassan eller af Barthelemyfonden; om dessa båda fonder sedan blifvit sammanbladade i ansvarigheten, så blir resultatet ändå detsamma. De omständigheter, vi här vidrört, äro egentligen ock de, som förekommit under rubriken lärer,. Några andra känna vi icke egentligen, åtminstone torde Biet då behaga uppgifva dem. Men om ivga andra finnas, och om allt hvad förut blifvit tid efter annan yttradt såsom förmodan, sedermera bekräftat sig, så torde det få medgifvas, att försöket att framställa källan, såsom ,uttorkad i följd af upplysningarna är visserligen fiffigt, men likväl alldeles misslyckadt, och att om den rika ådern öfvergifvesn, så kommer det deiaf, att derutur redan blifvit upphemtadt allt som behöfves.