Aftonbladet – 27 maj 1841, sida 2

Grefven förstår med radikalas och radikalismp! finner man, att han dermed menar efter orden: utrotare och utrotnirgsbegär al samhällsordning och eganderätt; det är egentligen här, som den ! spökrädsla yppar sig, hvarom vi ofvanföre talat. Det är återigen den Franska revolutionen och konventet, som här framhållas att skräma de förskräckta. Samma alltomstörtande anda, som herskade under Franska revolutionens värsta paroxysmer, vill Hr Grefven igenkänna uti den opinion hos oss, som icke finner sig belåten med våra trettioåriga tendenser, utan önskar att man ändtligen en gång måtte börja nalkas det mål, åt hvilket man så länge och så flitigt tfenderat. Hvad skulle Hr Grefven och hans opinionsförvandter säga likväl, om det vid närmare skärskådande visade sig, att hela skilnaden härvid, emellan den stationära opinionen och den progressiva, består i skilnaden emellan teorierna och tillämpningen? Ingen sats är likväl lättare bevisad än denna. Teorier öfver samhällsnyt-. liga reformer, och tendenser ditåt, träffas inom : nästan alla samhällen med någon anstrykning afl. Europeisk civilisation; häri äro således absoluta l: och konstitutionella samfund lika. Men om des-. sa teorier och tendenser är allt, som den san-j: sade opinionena får önska, äfven i konstitutionella samhällen, så frågas blott: hvari består då konstitutionaliteten? Det skulle vara intressant att höra Hr Grefve Horn upplysa härom. Alt det för honom ej kan möta några svårigheter, : bör tagas för afgjordt, då han i sin skrift fleraj sånger antyder sin önskan att hafva vid närva-l rande Riksdag kunnat tillhöra en konstitutionell eppositionn, och naturligtvis måste dessför-1 innan veta hvad som menas med ett konstitu-l. tionellt samhälle,, i jemförelse med ett absolut. I ovissheten imedlertid om Herr Grefven fin-. ner för godt att meddela denna upplysning, skola vi försöka att bidraga dertill, genom ett historiskt exempel från forntiden. Vid en offent-! lig öfverläggning i Athen, om bästa sättet att! utföra ett oundvikligt och nära förestående krig, . uppträdde åtskilliga talare, hvar och en med sin plan, och gåfvo den vittra församlingen nya tillfällen att beundra sina statsmäns vidtberömda vältalighet. Bland talarne var det slutligen en, hvars åsigter vunno allmänt bifall. Han bevi-! sade så oemotsägligt behörigheten, rättvisan och vigten af företaget: han ådagalade så skarpsinnigt huru allt borde ordnas, för att leda till ett lyckligt mål: han skildrade så träffande framgångens ära och nytta, att alla förtjustes. Det gafs, tiljade han, blott en anmärkning att göra dervid: svårigheterna att verkställa det; men tiden, som besegrar allt, skulle, så hoppades han, äfven besegra dessa någon gång. Efter denna förklaring lemnade han talarestolen. Hans åhörare, som viste att kriget icke kunde uppskjutas utan våda för staten, sågo länge förlägna på hvarandra; ty ingen ny talare anmälde sig, och hvad mannen sagt var verkligen det bästa som kunde sägas i det ämnet. Andtligen framträdde en man, som aldrig gjort sig känd såsom vältalare; men hvilken ändå förvärfvat sina landsmäns förtroende såsom en varm fosterlandsvän, och äfven såsom krigare och härförare vunnit allmän högaktning. Den Atheniensiska nyfikenheten stegrades på det högsta, då han nu för första gången besteg tribunen. Hans tal var imedlertid ganska kort. aAlhenienser!n yttrade han, ahvad den siste talaren sagt, det vill jag göra. Det var hela talet. Församligen fann det imedlertid gå så rakt på saken och målet, att det tog honom på orden och anförtrodde honom utförandet; och han höll ord. I den förra bland dessa båda statsmän tveka vi oss, för vår del, se urbilden till den nyare tidens ideologer, teorister och absolutister, hvilka, år efter år och ättled efter ättled, veta eller låtsa veta huru allt bör ställas, för att befrämja rättvisa, ära och lycka i ett samhälle; men år efter år och ättled efterättled finna sig belåtna med blotta tendensen till alla dessa förmåner och uppskjuta utförandet på cbehaglig tid;, som man säger. I den sednare skåda vi den praktiske mannen, den konstitutionelle medborgaren, som vill, att på de många orden skall en gång följa handling, och som verkställer hvad den förra gillat, om endast tillfälle beviljas honom dertill. Men nu visa närvarande riksdagsurkunder, att någonting annat iCke heller åsyftats af den öfverflyglande opinionen härstädes, som Hr Grefve Horn kallar radikal. Vi tro derföre att konstitutiorel vore här det rätta namnet, och hafva ansett oss förbundna att! äfven, i afseende på detta andra epithet i Hr Gr:ns framställning, föreslå ett beriktigande. Beriktigan-j det skulle vara temligen öfverflödigt, om Gr. Horn vore den ende, som företagit sig att benämna radi: kalt och bränmärka såsom härledt från revolutionsanda det billiga och rättvisa anspråket, att reformer i de delar af vårt samhällsskiek, som Grefven uppräknat, och i flera andra, föga mindre vigtiga, ej måtte för alltid stadna vid blotta förespeglingar och tendenser utan påföljd; att de grundsatser, dem han och hans nuvarande anhängare sjelfva aldrig dragit i betänkande att högljudt gilla, måtte en gång finna tillämpning; med ett ord, att den väsenrdtliga skilnaden emellan det absoluta sambhällsskicket, som stadnar var, der det står, fastän oupphörligt doktrinerande om framsteg och förbättringar, och det konstitutionella, som tillämpar de godkända lärorna, ändtligen måtte blifva en sanning. äfven i vårt konectitutfionella land Man Ur Grefvan är oi ensam