Aftonbladet – 24 maj 1841, sida 2

XIRDDA Uh NM. IÖGVÖRDIGA PRESTE-STÅNDETS DISKUSSION ANGÅENDE JUDE-REGLEMENTET. (Forts. fr. Lördagsbl.) Prosten Gumellus: cJog har reserverat mig emot etta, enligt mitt förmenande, intoleranta betänkane, och jag är skyldig att kortligen utveckla de skal, rpå jag stöder denna min reservation. Det relijösa, som ingår i frågan, kan jag till en stor del emna å sido; ty det är icke i denna mening jag allat betänkandet intolerant. Mar har icke bekyllt Judarne för några otillbörliga bemödanden, tt göra proselyter eller annars utvidga sin religinsinflytelse. Men man bar uttryckt ofördragsamvet mot en allmän, hög ech vigtig grundsats, som i år tid allt mera gjort och gör sig gällande. Hanleln, genom sin verldshistoriska inflytelse, industrin, vetenskapen och sjelfva religionen — den kristna vämligen — hafva närmat folken allt mera till hvarndra, lärt dem att anse sig för medlemmar af den anda stora slägten, af det gemensamma, alla andra sig innefattande, menskliga samhallet; lärt dem att rysa aktning för hvarandra, broderligt umgås med hvarandra, bistå hvarandra, upplysa hvarandra, ja ifven att fredligt sammanbo såsom medborgare i ett if olika elementer sammansatt samhälle. Det är denna allmänna menskliga grundsats, som förevarande betänkande angriper, då det vill förneka ett serskildt folk all rättighet, att till vårt land inflytta, Finnes grundade skäl till detta serskilda undantag från en allmänt erkänd regel, så ville jag visst icke motsätta mig den lagstiftning, som derpå vore bygd. Men det är detta jag betviflar, ja alldeles tror mig böra förneka. Likväl bör jag tili en början förklara. att det hufvudsakligen är den allmänna grundsatsen jag förfäktar. Till förmån för Judarnes infiyttning ville jag ej yttra mig, så vida ej skäl derför kunde anföras, nog starka, att de åtminstone synas motväiga dem, som från motsatta sidan blifvit anförda. Jag måste khärvid inskränka mig till begagnande och åberopande sf de Utskotten meddelade handlingar eller andra allmänt kända facta, ty sjelf har jag ingenting af egen erfarenhet att tillägga, då jag knappast kan säga mig ega personlig bekantskap med någon Jude. Hvad intyga då de offentliga handlingarne ? Månne icke att Judarne i allmänhet iakttaga den borgerliga legens föreskrifter, och att de ej gjort sig skyldiga till några gröfre brott? Denna laglydighet må gerna anses för något annat, än en verklig ren moralitet; men i vår tid, då laglydighet bland våra kristna medborgare icke just är att beprisa, och då de gröfre brotten bland dem på ett förskräckande sätt taga öfiverhand, synes likväl denna konstaterade uppgift icke så obetydligt tala till förmån för Judarnes uppförande sågom samhällsmedlemmar, ehuru mycket men bemödat sig att illa utmåla dem. Betänkandet walar om en allmän vedervilja mot dem, såsom skäl för deras utestängande. Är vederviljan ej grundad på verkliga, antagliga skäl, så är den icke annat än en blind fördom, ech ehvad aktning en sådan än kan tilltvinga sig, såsom en folksopinion under en orolig period så bör den dock icke hafva något inpå Rikets Ständer, då de uppträda såsom lagstiftare, i afseende på något mindre väl erdnadt samhällsförhållande. Grunden till denna vedervilja kan vara af hvarjehanda slag och deribland först religiös, då den är riktad mot bekännare af en religion, hvilken för en kristen ej i något afseende kan vara förledande. Men just deri ligger ju också skälet, hvarföre den ej för ett kristligt samhälle kan vara farlig. Jag bar aldrig hört, att någon krisien trogförvandt, ålminstone ej i vårt land, blifvit gjord till proselyt af af den judiska trosbekännelsen, och fruktar ej mera, Men väl vet jag, alt Man stiftar det hädanefter skall inträffa. ja Judar anamat Kristen tro. missionssällskaper, för att sprida Kristen tro till aflägsna folk. Men hafva vi midt ibland oss ett folk, som bekänner en annan lära, så hafva vi ju lockså det första tillfälle för hand, att utvidga kristna äran genom, att predika vår tro på ett kraftigt och jöfvertygande sätt, både genem lära och lefverne. Mig synes åtminstone vår troslära heldre bjuda ådenna utöfning af ett rätt förstådt kristligt nit och Sverklig menniskokärlek, än att genom ett förbud för all vidare inflyttning Lallt aflögsna ifrån 085 denna menniskostam, såsom den ensamt förkastaÅde. För vår trosläras enhet och fortfarande allmänåna bekännelse, synes inflyttning af sådana kristna Itrosförvandter, som i en eller annan väsendtlig punkt Åskilja sig från den antagna statsreligionen, Yara vida hvådligare, i samma mån som öfvergången till deras församling är lättare. Jag vet visserligen att i någon landsort, der Judar förvärfvat landtegendomar, frar är st vedervilja för sina nya grannar eller her; rar är stor, och i en bland motionerna finnes äfyen detta bekräftedt. Jag hyser aktning för denna känsla, då den otvifvelaktigt härflyter ur en aktningsvärd källa, religiös nitälskan, äfven om denna möjligen åskulle gå öfver rätta gränsen. Men är detta förhålålande i någon måtto vådligt — hvilket jag icke befarar — så må det för närvarande genom lagstift3 I alla fall har denna öfverklagade vedervilja på de flesta ställeo en annan grund, och jag vill rent rna inskränkas eller modereras. futlsäga dess namn — den heter afand. Denärnära fbeslägtad med ett annat symptom, som för närvarande här och der rätt syubart röjt sig; vederviljan Tmot all utsträckning af näringsfrihet, för att hafva åså få medtäflare på den industriella banan, som möjTHigt, och således behöfva anstränga sig så litet som cl PAN ACA MANKRÄMERSKAN 2