Aftonbladet – 22 maj 1841, sida 2

Victorine har redan talat om för mig en del af edra ledsamheter, min goda fru Dubois, svarade den unga Parisiskan, och jag försäkrar, att jag beklagar er båda två af allt mitt hjerta; jag känner mig verkligen icke frestad att följa hennes exempel. Men min Gud hur ni är tillstyrd; fortfor hon skrattande, i trots af alla sina bemödanden att återhålla denna något olämpliga munterhet; vet ni, att om jag inte hade sett er här hos er dotter, skulle jag aldrig känt igen er! Ni har då också klädt er som Odalisk ? Fru ex-portvakterskan var verkligen klädd såsom en Maurisk matrona, en drägt, som fordom varit ganska praktfull, men numera utnött, utblekt och fulltläckad, såg ut som en af dessa karrikatyr-drägter, hvilka under maskerad-tiden bjudas ut i klädstånden till den sämre klassens tjenst. Hela stilen i denna orientaliska kostym kontrasterade för öfrigt på det sällsammaste sätt mot fru Dubois temligen triviala ansigte och bållning, så att hon ganska lämpligen kunnat tagas för en af dessa figurer, som sluta den feta oxens tåg. Ack, tala inte derom, svarade den sistnämnda, i det hon qväfde en djup suck; hvem skulle väl sagt i fjol, att ett fruntimmer af min ålder skulle bli tvunget alt kläda ut sig som en gatdanserska? Och ändå är det dagsens sanning. Jag har gjort allt hvad jag kunnat, för att slippa det här spektaklet, men min merinos-klädning var utnött, och denne gamle knarren, Mustopha, den smulgråten, ville inte köpa mig en annan. Det ser ut nu, min söta mamsell, som om jag vore midt i karnevalen. Det är gentilt, är det inte sant? Men eftersom ni nu är här, så låt oss inte tänka på all den der ledsamheten. Jag är så glad öfver att få återse er, att det kommer mig att glömma mitt elände, och till och med mitt stackars barns; er åsyn återkallar för mig den goda tiden, då jag lefde så nöjd i min lilla kammare i portgången på gatan Jussienne; jag hade visst mycket träget göra, ty man får inte ett portsnöre bara för ro skull; men man såg der kommande och gående, som gaf en menniska litet förströelse; man pratade litet med hyresfolket, grannarne höllo en sällskap, då man nu deremot inte får vexla ett enda artigt ord med någon lefyande själ; det är bokstafFN