Aftonbladet – 22 maj 1841, sida 2

j ettt—— sm — De beklagansvärda händelserna med upptäckta underslef i uppbörden inom ett par län, hafva börjat rikta den allmänna uppmärksamheten på en maktpåliggande, men likväl obemärkt tjenstemannaklass, nemligen Häradsskrifvarne. Redaktionen har öfver detta ämne emottagit en insänd, sakrik och upplysande artikel, som vi här nedan meddela och rekommendera till genomläsning. Måhända kan en och annan mindre anmärkning dervid göras; så t. ex. kunne vi ej gå in på författarens tanka, att häradsskrifvarne öfverallt äro till den grad vanlottade i hänseende till sina inkomster, som Förf. anser. Deremot gifva de fakta och omständigheter, han framlägger, en ny anledning att beklaga, att landshöfdinge-platserna vanligen tillsättas med män, fullkomligt främmande för den kamerala afdelningen af sitt embete, och man kan icke heller undgå att härvid förnya den anmärkningen, att Regeringen, som är enrådande i frågan om embetsverkens organisation, fästat alltför litet afseende på vigten af de tjenster, som ligga i närmaste och omedelbar beröring med folket, i anseende till den uppmuntran och de aspekter, innehbafvarne af sådana tjenster bafvai befordringsväg. Om mera vexelverkan skapades inom den civila embetsmanna-monarkien i så måtto, att det någon gång blefve en möjlighet för utmärkte individer bland Landtstatens tjenstemän, att stiga äfven till Statens högre embeten, så skulle sådant förorsaka en förunderlig verkan både på ärendernas bättre gång och på införandet af praktiska och verkställbara reformer. Men detta kapitel är för vidlyftigt, att nu utförligare inlkta sig på; den insända artikeln följer här nedan: TANKAR, I ANLEDNING AF HÄRADSSKRIFVARE MARTINS FÖRKLARING. Med ett djupt vemod har jag genomläst desse olyckliges, uti Aftonbladet för den 5 April intagne förklaring, och hos mig, som ock säkert hos mången annan, bar den förorsakat de sorgligaste betraktelser, för mig så mycket svårare, som, till det intryck hvarje serskild individ i samhället känner öfver det omoraliska i Martins och hans beklagansvärde medbrottslings uppdagade handlingar och deras rysliga följder, kommer den än större smärta, hvilken låter känna sig vid underrättelsen om kamraters olycka samt den fläck, hvilken det upptäckta bedrägliga förhållandet satt på cen tjenstemannaklass, hvars största och snart sagdt enda belöning för de oerhörda mödor den har att bekämpa, ännu består i det allmänhetens förtroende och den aktning de hvar för sig kunna förvärfva, såsom redlige tjenstemän. Men äfven i ett annat, för det allmänna mera maktpåliggande afseende, är förhållandet beklagansvärdt och alldeles förvånande, nämligen att underslefvet icke allenast 47, utan kanske 30 å 40 år kunnat föröfvas, utan att upptäckas. Det lemnar de klaraste bevis på nödvändigheten, att, i enklare beskattningsgrunder, söka den kontroll emot sådana missbruk, hvilken aldrig står att erhålla med nuvarande 20 å 30 serskilda skattehufvudtitlar och lika många speciella på en enda af dem (ordinarie räntan). I anledning häraf har jag vågat försöket, att besvara följande frågor, hvilka, i min tanka, förekomma hos hvar och en, som läser den ifrågavarande förklaringen. 4:0 Fråga: Kan, med nuvarande beskattnings-, uppbördsoch räkenskapsstadgar, Häradsskrifvaren fullgöra ailt hvad honom, enligt dessa, åligger ? Svar: Så att hvarken Kronan eller den skattskyldige förlorar något, kan han göra det; och ban är, i det fallet, lyckligare än många andre embetsoch tjenstemän, att, om han annars har reda på sina saker, han bestämdt kan veta, att ingen lidit något i sin rätt; men är det åter fråga om att fullgöra hvad i formelt afseende, enligt författningarne, honom åligger, så förekomma sådane svårigheter deremot, att jag anser det för en fysisk omöjligbet, att öfvervinna dem alla. Med arbetsförteckning kan jag visa, attiettaf de mindre fögderierne i riket öfver 6350 dagar, med 42 timmars oafbrutet arbete på degen, åtgå till göromålens skötande af en person med vanlig arbetsförmåga, och dessutom kan en och samma person på en och samma tid icke tjenstgöra på flera ställen, hyartill författningarne likväl tillförbinda Häradsskrifvaren; hvarföre han således, för att, så samvetsgrannt som möjligt är, kunna iakt. ————————— —————