Aftonbladet – 22 maj 1841, sida 2

Prosten Lundblad: aJag har i sammansatta Utskotten tillstyrkt 4:a momentet i nu förevarande betänkande, på de i motiveringen anförde grundliga skäl, hvilka Doktor Thomander här närmare utvecklat. Man har ansett för illiberalt, att förbjuda ytterligare inflyttningar af Judar i landet och ordat om ett verldens skick, då menniskoslägtet, utan åtskilnad på folk, skulle sammansmältas och förbrödras. Jag vill ej neka, att verldshändelser och historia antyda en sådan menniskoslägtets syftning; men det mål, man syftar till, är icke den punkt, hvarpå man verkligen står. Det torde förhålla sig med en sådan tingens ordning alldeles lika, som med rättstillståndets fullkomliga realiserande, hvilket skuile göra alla stater, alla regeringar öfverflödiga och utplåna alla folkskillnader: de äro ideer och såsom ideer, oändliga, men hvad som realiseras i oändlighet, realiseras aldrig. -Jag har ock hört den tillstyrkta åtgärden klandras, såsom emot tidsandan och bruket i flera länder stridande, och att svenska folket skulle handla på ett eget och besynnerligt sätt, om det ensamt isolerade sig; men jag vill fråga, huru mycket för amalgamationsförslagets framgång skulle vara vunnet, derest Sverge lemnade hvilka främlingar som heldst, tillträde, men dessa sjelfve afsöndrade sig från landets inbyggare? — och att detta är förhållandet med Judarne. att man hvarken, med borgerliga eller ens politiska rättigheters beviljande, mäktar utplåna egenheterna i deras skaplynne och åtskilnaden mellan deras och andras nationalitet, är här af en föregående Talare insedt. Man har ock framkastat, att det skulle vara afund, velervilja och hat emot detta folk, som förestafvat betänkandet. För min ringa del anhåller jag, att alldeles fritagas från sådana misstankar. Jag har varit i någon beröring med Judar, och den hågkomst jag deraf förvarar, väcker just motsatsen af dessa känslor. En aktad medlem af denna nation, hvars barn af mig undervisades, yttrade flera gånger den önskan, att i Sverge måtte finnas en lag, åläggande här bosatte Judar, att låta döpa deras barn, och anmärkte, i anledning af mitt inkast, att ett sådant samvetstvång icke vore förenligt med en ädel lagstifning, det han, för sin del, vore benägen att låta barnen undervisas i kristendomen, men hindrades i sitt förehafvande af en judendomen ifrigt tillgifven, ålderstigen fader. Hans föreställning var, att religionsskillnaden grundlade redan i spädare åren emellau kristna och judiska barn dessa antipatier, hvilka svårligen till alla delar öfvervinnas vid mognare år, och utgöra förnämsta hindret för den önskade, förtroligare förbindelsen i en åsigt, hvars riktighet icke borde kunna jäfvas. — Äfven betänkandets sista moment måste jag gilla, och inser hvarken nödvän digheten eller ens nyttan deraf, att Riksens Ständer taga initiativet i denna lagstiftningsfråga. Huru kan man påstå, att Regeringen ådrager sig ensam ansvaret för ett judereglemente, när den, i förening med Ständerne, uppgör ett sådant? Delta sista moment föreslår en återgång till de, före år 1838 gällande lagar om Judarne. Såsom bekant är, beviljades dem år 1838, att besitta jord på landet, och denna tillåtelse lärer väl äfven vållat största missbelåtenheten bland allmänheten. En sådan utsträckning af deras frioch rättigheter hiller äfven jag för betänklig, med hänsyn af den art af borgerlig näring och rörelse, som med rätt eller orätt lägges större delen af Judar hufvudsakligen till last, men hvilken, bedrifven i större städer, der Polisen kan följa dem med sin uppmärksamhet, väl måste vara oskadligare, än den sannolikt kan blifva på landet. Jag tror, att betänkandet kan antagas i sin helhet, och skulle äfven första momentet, såsom något felande emot liberalitetens fordringar, träffas af en förkastelsedom, så önskar jag åtminstone, att det sednare ej må dela samma öde. Lektor Laurenius: Så vidt jag känner, är allmänna rösten emot Judars inflyttande i landet och de här redan bosattes utvidgade rättigheter. Såsom bevis derpå torde kunna anföras icke blott Ständernas i motsatt anda yttrade åsigter vid föregående Riksdagar, utan äfven det djupt i folkets sinnen ingripande och öfverallt yttrade missnöjet med 4838 års åtgärder i detta afseende. Grunden till obenägenheten mot Judarne ligger väl till någon del i en gammal inrotad fördom, men dock ojemförligt mera i erfarenheten deraf, att deras näringsfång — till det mesta procenteri och handel ned lyxartiklar — varit för Sverge menligt. Visst hafva röster höjt sig till Judarnas fördel både nu och tillförene — och jag vet knappt någon sak, som icke skulle finna sin förespråkare; men om jag ej mycket misstager mig, har detta förord kommit ifrån de fyra större städer, som hittills varit Judarne såsom uppehållsort anvisade. De öfrige städerna hafva enhälligt undanbedt sig detta fremmande och, hade landsorterna blifvit tillsporda, skulle säkert samma svar kommit äfven derifrån. De hafva icke blifvit det, icke ens de landsförsamlingar, der Judar fått serskild tillåtelse att köpa större egendomar. Mig synes derföre det naturligaste vara att de nämnda fyra städerne hädanefter få bibehålla sin lycka, men att densamma ej varder de öfriga, äfvensom landsbygden, påtrugad. Af dessa skäl gillar jag hbelt och hållet 41:e momentet af Utskottens betänkande; det andra äfvenledes, dock med uteslutande af de 3 sista raderna, det vill säga, att, med upphäfvande af sednare författningar, rörande Judarne, till full kraft och verkan återställes 1782 års reglemente. — (Forts.) 5STOC IKHOLM den 22 Maj. — Enlicst officiella hladet har kanseli hlifvit