Aftonbladet – 22 maj 1841, sida 2

I .— RIKSDAGEN. JHÖGVÖRDIGA PRESTE-STÅNDETS DISKUSSION ANGÅENDE JUDE-REGLEMENTET. (Forts. fr. gårdagsbl.) Biskop Agardh: Jag måste för min del förklara, att jag vid denna frågas behandling icke kan helt och hållet förbise dess religiösa och kyrkliga sida och endast fästa mig vid dess politiska, just derföre, att den har en kyrklig sida, och denna i sjelfva verket är den vigtigaste. I sådant afseende måste jag i ganska mycket instämma i de åsigter, Prosten Sandberg yttrat. Men detta hindrar icke att man icke kan oeh bör åt detta i mer än ett afseende beklagansvärda folk ficke allenast bibehålla de fristäder, detsamma redan äro tillerkända i vårt land, utan äfven utvidga deras imedborgerliga rättigheter. Men denna utvidgning bör ske med den största varsamhet och med afseende fästadt på åtskilliga omständigheter, som endast komma i fråga vid detta folk, som isolerar sig sjelf, men icke med något annat. Man bör i första rummet dervid respektera folkets opinion och ej såra national-känslan. För att döma af det intryck, det nya Jude-reglemertet af år 1838 gjorde på allmänheten, är nationen ingalunda stämd att godkänna Judarnes inflyttning, hvarken på landsbygden eller i småstäderna. Då man fästat sig vid den allmänna reflexionen, att Judarne kunna vara lika så moraliska menniskor, som kristna, så bör man erinra sig, att kristendomer bygger sin moral på en helt annan grund än någon annan icke-kristen religion; och att dess moral omöjligen kan skiljas ifrån dess religion. Då man talar om, att Judarne kunna amalgameras med Svenska nationen, äfven när de förblifva Judar, så bör jag erinra: att Judarnes religion är så nära förenad med deras nationalitet, att de aldrig kunna, med bevarande af sin religion, fullkomligen sammansmälta med det folk, som upptager dem. Hvar och en annan utländsk familj, Eransysk eller Engelsk eller Tysk, inflyttad till Sverge, biir åtminstone i 2:dra generationen fullkomligen ensamt Svensk; men en Israölitisk blir i alla generationer alltid tillika Israölitisk. Deras nationalitet är dubbel. Den delar sig i två. Judarne i de serskilda Jordans länder, utgöra alltid äfven ett serskildt folk, jemte det att de tillhöra det land, som varit Judar, då alla andra religioner, till och med Mahomedismen kunna tillhöra flera folk. Namnet Jude uttrycker ej blott anhängare af en sekt, en religion, utan medlemmar af ett folk. De äro genom ett sakrament, som skiljer dem från hela menniskoslägtet, sammanbundna till ett sådant; och om de än kunna höja sig till de högsta menniskovänliga tänkesätt, hvilket jag ej förnekar, så förblifva dock de öfriga nationens medlemmar främlingar för dem. Vare det långt ifrån mig, att klandra dem för denna hopslutenhet, för denna i alla sekler ådagalagda, denna alla förföljelser uthärdande ståndaktighet. Den har tvertom något stort och aktningsvärdt, och häntyder på något högre än det menskliga. Men nekas kan det icke. att denna deras egenhet sätter Judarne, just derföre att de utgöra ett folk i ett helt annat förhållande till andra nationer än alla andra främlingar, och att man icke kan utan varsamhet på dem använda allmänna grundsatser. Man bör slutligen göra afseende på andan af våra både grundlagar och borgerliga lagar. Dessa göra i allmänhet en ganska bestämd skilnad emellan olika religionssekters rättigheter i vårt land, hufvudsakligen efter den likhet, som deras bekännelse bar med vår egen. De reformerta hafva t. ex. större rättigheter än katholikerne; och då judendomen icke ens erkänner kristendomens grundval, synes konseqvensen fordra, att deras bekännares rättigheter derefter bestämmas. I annat fall skulle äfven den förra olikheten borttagas. De anmärkningar, jag i det föregående gjort, leda mig äfven till bestämmandet af den utvidgning i friheten, som, med afseende derpå, Svenska folket kan tillerkänna dem. Deras medborgerliga rättigheter böra, till följe deraf, inskränkas inom de ställen, der nationalkänslan ej såras af deras tvåfalldiga nationalitet, der i alla fall en större kosmopolitisk anda bibehåller och utvecklar sig, samt der de ej komma att deltaga i de många kommunalbestyr, som ännu hos oss hvila på kyrklig grund. Men sådane ställen äro endast de större etäderne. Utvidgningen i detta afseende, d v. s. i afseende på hemvist inom landet kan således endast ske till större handelsoch sjöstäder. När jen stad drifver utländsk handel, och har en viss större folkmängd, synas mig Judarne kunna ega rätt att der bosätta sig. I afseende på de yrken, hvartill Judarne kunna lemnas frihet, så följer det af det föregående, att jag anser dessa böra inskränkas till endast stadsmannanäringar, men att visserligen, i detta afseende, deras rättigheter kunna betydligen utvidgas. Serskildt får jag, i fall detta betänkande återremitteras, anmärka och begära, att Utskotten ville fästa uppmärksamhet dervid, att Judarne för närvarande, enligt utgifne äldre författningar, ega rätt, att bosätta sig på 2:e ställen i Wermland, Arvika och Tökamark, hvaraf det ena är en köping och det andra varit imnadt att blifva det. De hafva imed: lertid båda alltför mycket naturen af landsbygd, för kunna sättas i parite med de 4 stora städerna, uti hvilka Judarne, jemteZzdessa båda byar eller köpingar, ensamt ega rätt att i vårt land bosätta sig. Jag skulle önska, att, i fall någon underdånig framställning i denna fråga afgår till Kongl. Maj:t, serskildt på denna punkt måtte fästas afseende. Deruti instämde Prostarne Is dzen och Lalinr.