Aftonbladet – 19 maj 1841, sida 2

SN AKS VOSS ANETTES IE TIETE—————S S— sÅV —— — — att rekrytera dess harem med några vackra Parisiska sömmerskor och ännu dröjande med att kasta näsduken af fruktan att göra ett mindre klokt val Tre veckor hade sålunda förgått, utan att paschan eller hans höghets minister ens genom något tecken tillkännagifvit, att hans synbara tvekan nått sitt slut, då en af de yngsta flickorna föreslog ett ofelbart medel, för att sätta Turkenp i nödvändighet att gifva tillkänna sina verkliga tänkesätt. Vi behöfva, sade hon, ingenting annat, än att gå ut ur magasinet och gå honom förbi, den ena efter den andra; derunder skola vi noga betrakta honom och det bör då inte bli svårt att utröna, hvilken af oss han gifver företrädet. Om vi, efter detts prof, icke äro klokare än förut, måste vi deraf slu ta, att han tycker om 0sS allesammans och att har vill föra oss alla med sig till Konstantinopel. Detta försag blef enhälligt antaget och genas! satt i verkställighet. Maria; Rosalba och Angelina hvar och en försedd med en kartong, voro de första som lemnade magasinet; men de gingo fåfäng! förbi den hemlighetsfulle Österlänningen och ljungade förgäfves på honom de mest mördande blickar; han syntes icke fåsta någon uppmärksamhel på dem, utan fortfor att röka sin pipa med orubb ligt lugn. Leontine och Elisa, som följde efte dem, voro icke lyckligare. Men då Victorine, er liten blondin, men med mjölkhvit ech rosenfårgac hy, i sin ordning passerade förbi Turktn, ryckte denne hastigt ur sin apathi, vände sig lifligt emo henne, lade sina båda händer på hjertat och visad genom denna uttrycksfulla åtbörd, att han utmärk henne framför alla hennes kamrater. Då hon nå lgra minuter derefter kom tillbaka, förnyade hal samma gest, som han beledsagade med en dju höjning på hufyudet och han gick ända aerhän, at han skiekade efter henne en slängkyss eller någon ting dylikt. . Efter denna omisskänneliga förklaring, kunde in gen mera tvifia på att Victorine gjort Turkens eröj ring; också erhöll hon med denna slags tillfredsstäl lelse, som vissheten om ett företräde, det må kom ma från hvem som heldst, alltid ger fruntimren, si na kamraters halft alvarliga, halft skämtsamma lyck önskningar, ty i sin förtrytelse öfver att ha blify