Aftonbladet – 19 maj 1841, sida 2

igt värde på Judarnes älsta religions-urkunder, emeio jan de äfven äro våra, och Mosaismen var kristenlomens vagga. emot deras offentliga gudstjenst sy-: res mig icke heller vara något serdeles att anmärca, ty så vidt de följa Gamla Testamentet, kan derrid icke förekomma något för kristendomen anstöt-) igt, utan den måste hafva för den uppmärksamme betraktaren en egen märkvärdighet. Men det förekommer mig i alla fall icke välbetänkt att ibland oss kristna medgifva en utvidgad inflyttningsrätt åt en sådan folkstam, söm förnekar Christus, och som måste, enligt sina traditoner, anse Guds Son såsom en bedragare. Väl finnes inom den exklusiva Judaismen icke något proselytmakeri, och, såsom redan anmärkt är, omskärelsen torde väl göra all öfvergång till deras religion osannolik; men jag anser. dock betänkligt, om landet uppfylles med Judiska l! familjer, som begagna kristna tjenare och arbetare l af våra egna barn. Genom ett dagligt umgänge medl! ä!dre och yngre Judiska trosförvandter, som i antal j: och förmögenhet mer och mer tiliväxa, fruktar jag, att liknöjahet, till och med förakt, för kristendomen skall i vårt land i märklig mån befordras och äfven de arbetande klasserna ytterligare smittas af den religions indifferentism, som allt mer och mer måste I bemäktiga sig Judiska nationens medlemmar, när de i årtusenden längre än deras profetior antyda förgäfves hafva väntat sin Messias. Det oaktadt synes en amalgamation med detta folk vara i det närmaste omöjlig, ty den, som öfvorgifver sina fåders tro, måste af hvarje uppriktig Jade betraktas såsom en affälling, och ju starkare religositet hos Juden, desto större afvoghet mot kristendomen, ehuru folkets potitiska ställning för det närvarande nödgar dem att dölja densamma, och att iakttaga en stor fördragsamhet. Hurudent åter deras förhållande skulle blifva, i händelse de uti makt och förmögenhet växte infödingarne öfver hufvudet, kan ingen förutsäga. Deras älsta historia gifver för landets egna inbyggare åtminstone icke någon trygghet i detta afseende. Vidare torde något få anföras om de politiska och ekonomiska skälen till min åsigt. Jag bestrider icke att medlemmar af den Judiska nationen hafva många aktningsvärda egenskaper, som flere af våra landsmän sakna; isynnerhet är Judarnes idoghet, deras sparsamhet, deras fridsamhet och deras åtminstone utvärtes laglydnad af stort värde. De kunna ock mången gång uti gifmildhet till allmänna inrättningar öfverträffa oss Kristna. Men med allt detta synes det mig likväl, som ätskilliga anmärkningar, hvilka förekomma uti betänkandet sidorne 3 och 4, äro af den vigt, att det, utur statsekonomisk synpunkt icke heller torde vara rådligt att bevilja dem en mera obegränsad inflyttningsoch utvidgningsfrihet. Väl har man sagt, att med deras inflyttning mycken industri-skicklighet och stora kapitaler skulle komma oss till godo, hvilka genom en prohibitiv lagstiftning åt detta håll gå för oss förlorade. Men om högst få af de inflyttade Judarne befatta sig med sådana industriella yrken, som äro verkligen produktiva, och om deras kapitaler icke införas, utan på hvarjehanda sätt sammanskrapas inom landet, kanske för att åter under vissa konjunkturer uiföras, hvad blifver då den väntade nationalvinsten? Säkert har något sådant föranlåtit Norrmännen, hvilkas politiska institutioner så högt beprisas, att från sitt land alldeles utestänga dem. Jag vill icke nämna de olägenheter, som en öfversvämning af fattiga Judar från främmande lånder skulle kunna förorsaka 0ss, emedan sådant kanske i alla fa!l i någon mån skulle kunna förekommas. Jag vill icke heller omtala, hurusom Judiska köpmän i Carlskrona år 4818 tillhandlade sig — mnaturligtvis för godt köp — omkring 400 lod lätt igenkänneligt kyrkosilfver, som Ihade blifvit stulet i Madesjö kyrka, der jag nu är pastor, emedan denna händelse är ett enstaka faktum. Men den erfarenhet, att Judarne allestädes företrädesvis sysselsätta sig med procenteri och importhandel, och derigenom draga till sig all redbar förmögenhet, bevisar icke, att några synnerliga fördelar tillskyndas oss genom deras hitflyttning, lika litet som de stora rikedomar vissa af dem samla, serdeles då man betänker, att de i kritiska tider ei kunna anse Sverige såsom deras fådernesland. Polens öde, som man här förr en gång åberopat, är varnande i mer än ett afseende. Under sådana förhållanden, och då det ingalunda kan nekas, att Judarne genom sina förbindelser och sin rörelse i mångaldigt större skala kunna uppldrifva införseln och förbrukningen af utlandets öfverflödsoch modevarar, må ingen undra, att deras inflyttning i provinsstäder och landsbygder förekommer mig ganska betänklig, till och med rent a! skadlig, emedan derigenom skulle bland folket be: främjas den redan nog allmänna benägenheten föl lyx och flärd och ett öfver tillgångarne sträckt lef. nadssätt, som jag anser vara en af hufvudkällorna till den beklagansvärda pauperismen. Vi hafva nog af fåfänglighetskram och öfverflödsvaror, som ut bredas i bodarne och kringbäras i stugorne, dels af inhemska sockneköpmän — den första frukter på det nya näringsfrihetsträdet — dels af de gamla privilegierade Westgötha kolportörerna. Det vor icke önskvärdt, att, jemte dessa, landet och des vägar äfven uppfylldes af schackrande Judar. Jag förnekar icke lämpligheten af åtskilliga före skrifter, som förekomma uti Professor Thomander vid dess reservation fogade förslag; men de kunn af vederbörande tagas i betraktande vid utarbetan det af den nya, fullständiga och ändamålsenlig författningen i afseende på Judarnes så väl bor gerliga som religiösa förhållanden, den man fram -Ideles har att förvänta, efter hvad i betänkande sosse ———— lass rakertara dacg harem med några vackra Pari mm oo AA 0 3 sc -OD