Aftonbladet – 15 maj 1841, sida 3

dom. Han var vid elakt lynne, emedan en hagel skur nedslagit hans hvete och skadat en vinplante ring. Fordom militär hade han nu egnat sig å landtbruket med en svärmande ifver, och han be. handlade sina hjordar och sina arbetare med samme stränghet, men också med samma förkärlek, som for. dom sina soldater. Man kunde af denne råe kri gare och råe landtbrukare hvarken vänta grannla genhet eller känslofullhet, eller någon af dessa sjä lens blommor som pryda lifvet. Han älskade sir hustru, men på sitt eget sätt, ungefär på samma sält som han älskade sina oxar, sina får och sina hästar. Hr de Varennes hade för öfrigt allen landtjunkares stolthet och all en äkta mans svartsjuka, som råkar vara två gånger så gammal som sin hustru. Då han inkom i sängkammaren, blef han högst förvånad öfver den oordning, hvartill han der var vittne, öfver fruns blekhet, den förstörda taflan och öfver att se en arbetskarl i blus, sittande i cen ländstol, midt emot frun. Han kastade en sträng blick på den sistnämnda och frågade, pekande på artisten: Hvem är den karlen ? Del är), svarade hon rodnande, herr Emanuel Dick. Jag är Claude, skyltmålaren, inföll denne och skyndade ut. Fru de Varennes är nu en dam om 34 är, blek oc lidande, som man hvar höst träffar i Spaa eller nä gon annan helsobrunn, och som om somrarna rese i Schweitz för sin helsa. Claude har lemnat Blois; han är för närvarande en arbetare, helt och hållet försoffad af dryckenskar och oordentlig lefnad; han tillbringar sin tid med alt måla skyltar och att dricka, men en blekhet ge. nomtränger stundom vinrodnaden i hans anlete. En mörk bhågkomst skuggar hans hårlösa panna, och den skarpsyntare betraktaren skall deri upptäcka lemningen af en förstörd lefnad och den bittra tankan på hvad han är och hvad han kunnat vara. Slut. RTR