Aftonbladet – 14 maj 1841, sida 2

alt den stolta skönheten nästan mot sin vilja, kände sig häraf litet dragen till honom; men vi måste med ledsnad tillägga, att den känsla han ingaf Lontine Gray, likväl alldeles icke upphöjde honom som artist i hennes opinion. Ingen är profet i silt fådernesland, heter det, men det händer också stundom, att man icke är det inför sin älskarinna. Den framtid, hvarom den obemärkte målaren stundom talade med Leontine, förekom henne som en dunstbild. Fruntimren lefva helt och hållet i ögonblicket; morgondagen, detta den åsidosatte artistens stora förhoppnings-ankar, existerar ej för dem, ty morgondagen är för dem en dag till, är ännu en vissnad ros i kransen af deras vår, ännu ett steg mot grafven, och hvad som är än värre: mot ålderdomen. Under alla andra synpunkter värderade Lontine Emanuel Dick och kände sig till och med benägen alt älska honom. Om den unge måla ren, emot hennes förhoppningar, en gång vanr någon ryktbarhet, om äran en gång satte si krona på denna vackra panna, skulle hon, efte. hvad hon försäkrade honom, icke tveka att räck: honom sin hand. Denna öfverenskominelse hade träffats mellan de båda älskande med blicka och halfva ord, men som de båda ganska vä förstått. Dick hade kännt mamsell Gray i tvänne år men man kan nästan säga, att han älskat hennt långt förut. För att förtjena detta i henne åter funna ideals ynnest, öfverlemnmade sig Dick helt och hållet åt studium af sin konst med hel: desse fordne riddares hänförelse, som hufvud stupa störtade sig i farorna, för att en dag kunn; inför sina damers fot nedlägga ett segerkrönt oct fläckfritt svärd. Hon älskade äran, och han beslöt derföre, a kärlek till henne, alt förvärfva ära. Hvilker sällhet förespådde han sig icke den dagl, då har