Aftonbladet – 13 maj 1841, sida 3

mod: och väl proppade matsäckar på ryggen trefv de i den nyss omtalta grynvällingen och hoppas pi god förtjenst. Sannerligen behöfves den ock; ty nä alla utskylder äro betalta, hafva de knappast mera än naglarna att suga på ö:ver vintern. Många åker lappar förblifva osådda af brist på utsäde, och oft nog är mjölken af ett par getter den reellaste föda! för ett 6 å 7 personers hushåll. Nu harredan läng brödet blandats med agnar, hvilket dock icke räkna: såsom egentlig nöd, ty äfven de burgnaste nödga gripa till samma utväg, för att draga sig fram til våren, då utvandringarne genast taga sin början Men folket är ändock nöjdt och ser ut, som sjelfv: välmågan, fast här och der en svagare natur ej mäk tat spåren af svält och brist. På Rixdagsnyheter (filologiskt stafvadt) lida vi så kalladt bättre folk, ingen brist. Jag är pränu merant på Statstidningen, Biet, Aftonbladet och Al lehanda, och har derföre i 4 exemplar haft tillfälle at taga del af Hrr Hartmanrsdorffs och Rosenmblads stats mannavishet och — efter Grefve Löwenhjelms för säkran — statsmannaord. Mitt förstånd stod, lik som Josuas sol, stilla, men sattes snart i rörelse a förenämnde Herrar. Klart och tydligt finner jag nu att Kabinettskassans brist är Regeringens högsta för tjenst, hvadan ock Nationen bör skynda att der före visa sig kontant erkänrsam. Och hvad Wax holmen beträffar, kunna icke Ständerna anslå noj stora summor till dess befästande, om icke för an nat, ätminstone af tacksamhet för dess murar, son så troget bevarat de svarta Skildringarnes frejdad Hoffbro, — — — Ehuru för närvarande endast f. d. Major, koka hela mitt blod vid den dumheten, de hafva för sij deruppe, att taga bort prygelstraffen. Skock tunno tusan! subordination utan prygel, respekt utan has selkäpp, icke rimmar det sig? Jag har sett månge: karlakarl blekna vid åsynen af denna nyttiga möbel och icke äro trummorna gjorda att endast trummi: uppå, utan äfven att lägga dem deröfver, som skol: lrummas uppå. Presterna äro eljest icke mitt folk men jag har börjat återfå aktningen för dem, gedar de sä eftertryckligt afslagit denna dumma motion de visste ock nyttan ar att klå folk, och huru dett gör dem smidiga och mjuka; derföre borde ock d bedersgubbarne, som genomdrifvit denna, i krigsve tenskapen så nödvändiga sak, hugnas med Kapten i armgen namn, heder och värdighet. Och troliger skulle ingen rättskaffens militär deröfver afundas heldst vi alla veta, att i vårt land endast förtjenstei befordras, utan afseende på något annat. Det är vissbeter härom, som jag nu söker Postmästeriet Linköping. Sysslan är beqväm och inkomsterna go da; min hedersvärja talar för mina meriter och kom petens i Kongl. Postverket, och eryo torde ej mir ansökan slå felt. Jag har redan talt vid en i tjen sten gränad postkarl att göra tjensten, och sjelf tän ker jag, vid högtidligare tillfällen, sitta vid luckar och mottaga brefven ech snusa potiljonerna. Nä sedan aftonen kommer, sitter jag i soffan och lägge nin postiljon, glad att äfven kommit underfund mer hemligheterna i postverket. nr