Aftonbladet – 11 maj 1841, sida 2

själ blickar fram i de rena dragen; ty sann skön het finnes ej utan denna. Blygsamt men värdigt framträdde Siri emo den stränge jarlen och böjde sig för honom til helsning och underdånighet. Stum stod Birger utan annat sinne än ögats Den hårda vreden stämplade ej mera hans anle te, han tycktes glömma hvarföre han kommi till Ulfåsa. Den vanbördiga qvinnan, abarne hittadt i skogen), kdet uppjagade villebrådet,, som Birger ej längesedan hade kallat Siri, stod nr framför honem förvandlad till en gudinna, fö) hvilken han var nära att nedfalla och tillbedja Ha! vid min moders ande, jag förlåter mir bror, utbrast han ändtligen. Ryktet har ta. lat sanning, fast svagt och ofullkomligt, då de prisade din skönhet. Ja, Siri, du är värdig at bära en drottnings krona, att vara en folkunge: maka, och hade ej min broder förekommit mig skulle du i sanning blifvit min. Vid dessa ord närmade han sig Siri med öppna armar och slöt heane till sitt bröst. Och riddare och tärnor bildade kring dem en vacker krets af vapen och blommor. i Härvid uppläts en löndörr på glänt, hvarpi ingen gaf akt, och Hr Bengt skådade in i salen med en blick, som tycktes säga: cAha, min broder, jag kände dig nog. Det var så jag ville, men blott för denna gången, förstår du.n Då Siri kom ur jarlens omarmning, gaf hor ett tecken åt en af flickorna, hvilken hemtade henne bägare och kredentsskål. Siri den fagrs räckte nu till jarlen välkomstbägaren, den hor fyllde med glödande vin.