Aftonbladet – 8 maj 1841, sida 2

dyrbart lysande raden af palatser, från hvilka detl med en lustig vind fyllda seglet aflägsnade honom. — Nu kan du tala, sade doktorn; det kan nu ej någon höra OSS. — Icke ännu, svarade Langlois; och ej så länge jag är inom paviljongens synkrets här. Man bar här långt ifrån samma frihet att språkas vid, som: på öppna hafvet. — Är du fult? frågade doktorn, ej alldeles utan fruktan. I — Full! Har ingen fara; jag vill se, hvem som träffar mig sådan! Jag tog mig några klunkar vin för sista gången i Dieppe; det är nu åtta månader! sedan. Ni vet, doktor, huru dyrt jag fått betala dem. Sedan dess har jag förlofvat, att ej dricka mer. Men, efter som ni kommit det på talet, så har jag sedan fått lust att låta andra dricka. Ja, det är just det jag funderar på, sade han, i det han skickade doktorn ett ögonkast, som bragte denne i förvirring. Doktorn förde dervid handen, liksom af en naturingifvelse, till en väska, som han dolde un-. der sina kläder.