Aftonbladet – 23 april 1841, sida 2

fotering. Det är ett moraliskt tyramni, hvilket icke nnefattas i de pligter valet till Representant ålägter, att tvingas såsom en machin bidvaga, eller blifva Insedd såsom bidragande till ett beslut, derigenom kvärken gexom jaeller nej-propesitionen den inlvidueila gfvertygelsen ör det rätta möjligtvis kar röra sig gällande. Detta fall inträffar alla dagar, under transaktioner inom Miksstånden. Ingen anser underligt eller klandervärdt, att en Ledamot, på en af Talmannen framställd oformlig proposition, vägrar deltaga i voteringen. Ock hvarföre skulle ej jenna naturliga samvetsrätt få gälla i högre grad rid den definitiva voteringer i Förstärkt Utskott, der ärender voteras med Rikets Ständersrätt? Ins. har förut sökt visa, att vådan är ingen för beslutets kraft, om några röster frivilligt nedläggas, oeh detta nedläggande har oekså ingen politisk betydelse, ofare än: wår skälet d:vtill är hemtaåt ur en synpunkt af förnärmad rätt. Då misstag äro möjliga om hvad som bör anses för förnärmad rätt, såsom motiv till uteblifvande, så hindras också ieke sjelfva handlingen (beslutet) af uteblifvandet, äfven om ett eller flere Riksstånds Ledamöter mangrannt undandraga sig. Voöteringen bör i alla fall alltså fortsättas och fortgå likafullt, oaktadt alla protester; ty pretester äro till sin natur aldrig direkt eller immediate verkande till procedurens ogiltighet. Intet prejudikat kan uppställa på säker grundval en sådan regel; men om protesten finnes —, vid närmare besinnande af folket eller af representationen vid ett annat riksmöte —, hafva varit väl grundad, om det inses, att de, som undandragit sig, att handla såsom medvetslösa redskap, genom sin protest sökt upprätthålla en grundsats eller ett lagbud, som majoriteterna trädt för nära, så hafva de, som protesterat, derigenom beredt en slutlig triumf åt rättvisan, och derför må man alltså heldre tacksamt hålla dem räkning, än obetänksamt klandra dem. År protesten åter en verkan af sjelfsvåld, så skall omdömet efteråt stämpla den såsom sådan. Den medför då, utom förlusten af deras vota, ett bakslag åt de sjelfsvåldige, utam att hafva verkat det ringaste på beslutet, mer i detta fall, än då motivet var ädelt. Såsom slutlig enmärkning må nämnas: att praxis att välja Suppleanter, fastän stående utom grundlag, är oskadlig i den mån den icke missförstås, cller upphöjes till värdighet af lagbud i den fråga, som nu är afkandlad; att likväl det synes fullt ut lika tjenligt, att dagen före hvarje votering i Förstärkt Utskott invälja nya ordinarie Ledamöter i deras ställe, som under tiden af de förut valde afgått; att inställelsen af både ordinarie Ledamöter och Suppleanter på en gång oftast, på sätt erfarenheten visat, åstadkommer trassel och villervalla, då pligten att votera —, i fall den så anses —, devolverar obestämdt på flere; att de i förtid anställde suppleantvalen äro ett af medlen att genomdrifva partiåsigter; och slutligen, att den villfarelse i frågans hela vidd, som jag härmed sökt bekämpa, är lika vådlig såsom machiavellistiskt redskap i händerne på Regeringens parti, som i Oppositionens, hvarföre båda sidornes Män, om de besinna det bruk deraf, som kan göras i stort, eller på längd, icke borde låta sig förledas af några afsigter för en eller flere vissa af dagens frågor — ty det händer dem då en annan gång. att blifva slagne med sina egna vapen. Stockholm den 22 April 1341. David Frölieh.