Aftonbladet – 23 april 1841, sida 2

ryktbara dansösen, som nyss varit der, medan de hårdt handtera sina egna slafvar. Intressant är, i sammanhang härmed, Hr Olofs förklaring, angående en sann konsthyllning. Dem hyllar, säger han, enligt vår tro, konsten, hvilken vid t. ex Fanny Elslers dans låter sitt hjerta genomströmmas af en ljuf och innerlig tacksamhet mot den allsmäktige Skaparen, som förmått i menniskokroppen nedlägga så mycken skönhet, färdighet och behag, och som ej ens i det oebetydligaste danssteg låtit sig vara utan vittnesbörd. — Skulle man ej vilja inrymma danskonsten en boning i hjertats varma hem, så kan man likväl hylla henne med förståndet derigenom, att man allvarligt försöker hyfsa sin egan gång, skick och åtbörder, för att bringa dem till allt vackrare uttryck. Skulle äfven denna ståndpunkt — (hvilken icke heller har något gereensamt med penningen) — befinnas vara tagen för hög, så eger man en annan litet lägre, och danskonsten inger dem, som här stå, en estetisk njutning vid åskådandet af harmoniska rörelser och ädel form, — (utan all tanke på penningar) — ja, om någon tycker, att vi ändå tagit dansen för allvarsamt, står det honom fritt att hylla densamma såsom ett blott tidsfördrif, en oskyldigt muntrande lek. Man finner häraf, att Hr Fryxell i dag är mycket allvarsam, och mången skulle kunna tro, att han nyligen haft ett besök af Madame Genlis, enligt det Fransyska brefvet härom dagen. Imedlertid har han fullkomligt rätt, uti den bestraffning, som utsändes emot det der aldeles öfverdådiga hyllandet af konsten och belletristeriet, med ett ord denna öfvervägande passion för formen, som visar sig på många ställen. Hr Fryxell hade ock utan skada kunnat tillägga, att den der råa öfverraffineringen icke blott finnes hos kreolerne i Westindien. Huru mången förnäm i Ryssland, Tyskland och England offrar icke tusentals riksdaler på spektakelnöjen och ekipager, medan han låter sina torpare äta vattenvälling! Lyckligtvis händer sådant icke i Sverige.