Aftonbladet – 22 april 1841, sida 1

af sergeantens ord, nekat insläppa dem, och en liflig tvist uppstod dem emellan. Tom betraktade genom ett fönster i första våningen med förskräckelse detta uppträde. Återkommen ifrån sin ärelystnads dåraktiga drömmar, rådlös och förtviflad ropade han: Jag var således intet annat än en lekboll, en mannekin, en löjlig aktör i en dålig komedil Och hvad! Om pjesen inte ännu vore slut, om jag nu, tack vare den satans drägten, hvari jag är utspökad, blef af dragonerne tagen för den, hvars rol man låtit mig spela? Om de grepe mig! Det ser verkligen så ut, tillade han, då han såg Maxwell draga sin sabel, psom om man ville bringa mig i förderfvet, för att rädda en annan! Efter dessa ord störtade Tom in i sängkammaren, der han aftonen förut invigts i sin konungavärdighet för en dag; han ville skynda att här återtaga sin tarfliga drägt och fly från ett ställe, som varit vittne till hans mystifikation. En ny sådan väntade henom likväl. Hans bestörtning steg nemligen till sin höjd, då han icke kunde återfinna sina kläder. Han var såld, förrådd, uppoffrad, det var tydligt Ett rof för tusende farhågor och rådlös huru han skulle undkomma, gick han till det ännu öppna fönstret, hvarvid den sönderskurna gardinen ännu hängde qvar, med hvars tillbjelp de båda flyktingarne undkommit. Tom drog ej i betänkande att försöka samma utväg; men just då han ville begagna den, märkte han, att den olyckliga stegen hade brustit på ungefär 30 fots afstånd från marken.