Aftonbladet – 20 april 1841, sida 1

samt representationens fördelning på tvenne kamrar. Tvenne andra punkter voro likaledes afgjorda: sjelfskrifvenheten till representationsrätt inom Adeln och Presteståndet hade af dessa stånd blifvit frånträdd. Alla fyra Stånden voro dessutom ense om de hittills orepresenterades intagande i representationen. Betänkandet vore således i dessa delar fuliständigt. Allt skulle se ut som ett gäckeri, om man nu afslog betänkandet. Vore detta välbetänkt handladt af Ståndet? Talaren kunde för sin del ej tillstyrka afslag å ett betänkande, hvari flere momenter redan voro antagna, och skulle ej anse sig kunna inför nationen ansvara, om han med sia röst bidrog till afslag i denna vigtiga fråga. Han yrkade således återremiss. I denna begäran instämde Komminister Dahlyren, Prostarne Ödman, Sävr, Gahne, Nordhammar, C. F. B:xel, Sandbirg och shiqvist. — Utgången blef den vi förut nämnt, att betänkandet afslogs, hyaremot reserverade sig: Doktor T:omander, samt Prostarne Ödman, Sandberg, Nordhammar, Gahne, Lindmark, Ahlqvist och Lyth. — Sistlidne Lördag afgaf Hr Brukspatron Petr i BorgareStåndet under diskussionen i representations-frågan, hvars meddelande säkert skall intressera alla partier: de desperate, emedan Talaren gilvit några kraftiga slag med Thors hammare, såsom hans motståndare kalla det, och derigenom lemnat dem en ny näring för tre eller fyra veckor, och alla andra, i anseende till den intressanta framställning, som deri förefinnes, angående frågans olika behandlande af de serskilda RiksStåndens Talmän. Det följer här nedan: De olika opinionerna öfver antagligheten af KonstitutionsUtskottets förslag till National-representationens ombildning, må hafva hvilken grund som helst. Det är i alla fall säkert, att en betydligare del af BorgareStåndets Representanter erhållit sina kommittenters bestämda uppdrag, att med nogaste uppmärksamhbet bevaka denna, med allmänhetens lifliga förhoppningar beledsagade, nationella angelägenhet. Men äfven utan ett sådant uppdrag — utan till och med enskild benägenhet för något slags representations-förändring — kan man likväl af hvar och en här varande Representants rättskänsla och nit för lagbunden ordning, vänta, att ingen vägrar sitt biträde till utredande af de vid ärendets behandling förekomna betänklige omständigheter. Vid föredragningen i förrgår har inträffat, att Hr Erkebiskopen, oaktadt en PresteStåndets ledamot, med hvilken en annan Ståndets ledamot sig förenat, talat för bifall till Utskottets ifrågavarande ombildnings-förslag, likväl underlåtit att, ordningen likmätigt, framställa proposition på förslagets antagande; att, i motsats härtill; Talmannen för BondeStåndet, med hvilken Sekreteraren, Lagman Cassel, instämt, inför Ståndet anmält sitt åliggande att, enligt grundlagen, vägra proposition på afslag till förslaget, samt Talmannen för BorgareStåndet, så vidt jag riktigt uppfattat dess mening, ansett sig icke grundlagsenligt kunna å KonstitutionsUtskottets ifrågavarande förslag framställa proposition om återremiss, hvaremot Hr Landtmarskalken, efter uppfattningen af hans yttranden under ärendets behandling hos Ridd. och Adeln, icke finner skäl vara för handen, att vid frågans förestående slutliga afgörande på Riddarhuset, vägra proposition inom någondera af nyssnämnde kategorier. Här förekomma således fyra från hvarandra i samma föredragningsämne till en förvånande grad afvikande meningar hos samtlige Ståndsordförande. Det är obestridligt, att en Taleman, då han är viss att finna hvarje sitt förfarande af Ståndets majoritet godkändt, kan begå hvilken olaglighet som helst, utan att det ligger inom möjlighetens gräns, att deruti åstadkomma ändring, men för att komma derhän, må honom likväl icke medgifvas att åsidosätta de förelägganden, som den af bonom besvurna grundlagen innehäller. Nu stadgar 47 RiksdagsOrdningen, att Talmännen skola, för ärendernas beredning, dagen före hvarje plenum, i närvaro af vederbörande fullmäktige från hvarje RiksStånd, sammanträda. Detta Stadgande har icke blifvit iakttaget. Derigenom har inträffat, att de fyra olika meningarne icke kunnat, såsom vederbordt, till diskussion i behörig Talmans-konklav, upptagas. Och hvarföre har en sådan underlåienhet tänt äga rum? Skulle den kunna hafva inträffat af fruktan för en diskussion, der det gäller att genom motivernas frimodiga utveckling ådagalögga, att man handlar rättsenligt och utan väld? Vore det väl möjligt, att den tillkommit derföre, att sådana propositionsvägranden , som innefatta lätt i ögonen fallande grundlagsöfverträdelser, icke, utan största svårighet, skulle kunna genomföras, derest Talmännen iakttogo deras ovilkorliga pligt, att göra frågor derom till föremål för Talmans-konklavens ompröfvande. I den Talmanskonklav, som egde rum Söndagen den 4 April, yttrade väl Erkebiskop af Wingärd sin stora missbelätenhet med Konst.Utskottets representationsförslag, men anförde intet enda ord, som antydde hans afsigt att genom ett undantag från det grundlagsenliga föredragningssättet, betaga Presteståndet möjligheten aw detsamma antaga. Nu invänder man törhända, att saken i alla fall, i anseende till Presteståndets ckända tänkesätt,, nödvändigt skolat slutas med afslag — enligt den proposition, som Erkebiskopen icke vägrade. Förnärmelsen emot hela representationen, och man må gerna tillägga, emot hela Svenska folket, är och förblifyver i alla fall densamma. Att hafva, med uppsåt att icke framställa proposition på bifall till Konst. Utskottet betänkande, utan ringaste kommunikation med Taälmanskonklaven, i den ordning grundlagen bjuder, föredragit samma betänkande, är ett så graverande factum, att jag åtminstone anser mig förpligtad att inför Borgareständet deremot nedlägga min högtidliga protest. Det är icke första gången som jag på det: ta rum öfverklagat ett förfarande af denna eftertänkliga beskaffenhet. Man gör här i hufvudstaden ett förskräckligt väsen öfver de representanter, hvilka söka att vid Riksdagen upprätthålla den lagbundna ordningen. Då man icke finner rättmätig sak med dem, så beljuger man dem offentligen. Man påbördar dem orena afsigter. Man diktar på dem Verkliga infamier. Man narrar de lättskrämda att dar