Aftonbladet – 20 april 1841, sida 1

yr ee TUR CUlaR a lluTt al MUHDLILCULLUHISIWLIIRULLELS IU0Tslag, att hvila till grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag, Han trodde visserligen, att man mera arbetat för den goda saken, om man fästat sig vid något af bemedlingsförslagen; men i sakens närvarande skick önskade han, att det närvarande måtte antagas till grundlagsenlig behandling vid nästkommande riksmöte. I det formella af frågan förenade han sig med Professor Geijer, och trodde ej heller att betinkandet kunde afslås. A motsidans Talare, som yrkade afslag å betänkandet, yttrade sig, i början af debatten, utförligast Biskoparne itedten och Holmström. Den förre uppläste ett långt skriftligt anförande. Hr Biskopen tycktes isynnerhet vara angel:gen om, att icke något nytt omarbetadt förslag vid denna Riksdag måtte ytterligare oroa det Högvördiga Ständet, och ville derföre hafva det nu förevarande helt och hållet afslaget. Han omtalade Riksdagens längd, huru hvar och en behöfde snart komma hem, för att se om sina åkrar och ängar, och Högv. Ståndets ledamöter för att sköta de själar, som nu så länge varit utan deras värd, m. m. m. m. Han frågade med beveklig stämma, huru PresteStåudet skulle kunna försvara, om detsamma nu genom en återremiss förorsakade Riksdagens ytterligare utdragande på tiden, sedan Ståndet för sin del begärt Riksdagens afslutande på en bestämd dag. Han gick så långt, att han ansåg Ståndet förpitytadt emot nationen, alt alstå från detta representations-byggnads-förslag. Att Förstärkt KonstitutionsUtskott med Rikets Ständers rätt beslutit samfäldta val, betydde för Hr Biskopen platt intet; han ansåg Ständerna ingalunda bundna af detta beslut (?!!). — Biskop Hoimström ansåg Ståndet oförbindradt, att förkasta det nu förevarande förslaget, och trodde äfven, lika med Biskop Hedren, att Ständernas redan genom Förstärkt KonstitutionsUtskott fattade bestut om samfäldta val ingenting betydde. Hr Biskopen döpte detta Utskotts voteringar, hvilka hittills ansetts utgöra Rikets Ständers beslut, med namnen Genväy och Nödjailshjelp; då man icke gillade det hela, som vore bygdt på dessa voteringar, så förföllo äfven de till all kraft och verkan. Återremiss skulle till ingenting gagna, utan betänkandet borde helt och hållet ogillas och afslås. Hr Biskopen hade skriftligen uppsatt några af de förnämsta skälen, hvarföre han ogillade detsamma, och dessa voro: 4) emedan Utskottets förslag ej vore ett jemknings örslay, såsom det bort vara, utan i stället innehölle flere nya förslag; 2) emedan serskilda valdistrikt blifvit bestämda för stad och land, hvilket ansågs stridande emot principen af samfäluta val; 3) emedan intet afseende blifvit fästadt vid 3:ne Stånds gemensamma tanka angående ståndsoch klass-val; 4) emedan förslaget sammanblandade Regerings-form ech Riksdags-ordning; 35) emedan syftningen af Utskottets förslag vore att bereda det demokratiska elementet en öfvervigt, som det hittills ej ägt i Sverges statsförfattning, och som svårligen låte förena sig med Svenska folkets önsk-l ningar och förhällanden; 6) emedan detta förslag komme att väsendtligen förändra Konungens och Representationens inbördes förhållande, och således stridde emot hvad Utskottet förut sagt, nemligen att ingen väsendtlig förändring i dessa förhållanden borde eller kunde sättas i fråga; 7) emedan olika valsätt blifvit föreslagna för stad och land, nemligen för städerna direkta val, och för landet indirekta genom elektorer, samt 8) emedan Utskottets Tvåkammarbildning föga skilde sig från ett Enkammarsystem, i fråga om kontinuiteten i åsigter, om Kamrarnes veto, och slutligen om begge Kamrarnes sammanträde i alltför många fall. — De ledamöter af Ståndet, som yttrade sig på samma sida af saken, som Biskoparne Hedren och Holmström, och yrkade afslag dels på samma skäl som de, dels på nya tillagda, voro: Biskop Nidedius, Prostarne Haub-eck, ÖrTtnbery. P. G. sved lius, Stenhammar, Tuneiius, Lundblad Kästström, samt Doktorerne ayrell och Moren. Den sistnämnde kallade betänkandet principlöst och godtyckligt, omoraliskt, grundlagsvidrigt, opolitiskt och oklokt, vådligt, emedan det åsyftade att makten skulle komma i massans hand, samt förtryckande. Man borde vara sträng mot detsamma för kyrkans, fosterlandets, våra barns och regeringens skull. Man hade sagt, att hotelser hörts, men Tal. sade, att det icke var så farligt. Afslaget borde blifva lärorikt. Man borde få se, att mod icke fattas, och att vellst tager ut sin rätt. Förslaget borde i sin helhet ogillas, det hade biifvit en blank nolla, och man kunde med skäl säga om Utskottets ledamöter: De yinyo hafvarde med väder och föade lögn. — Biskop .urlin bekände sig till de liberalt konservativa åsigterna. Uiima ratiofruktade han ej: icke heller det exempel, som blifvit hemtadt från Fransyska revolutionen. Elementerna här i Sverge voro icke desamma som i Frankrike 1789. Härfanns ingen statsskuld, tvertom stora tillgångar. 1 Frankrike fanns en rik adel och ett rikt presterskap att plundra, hvilket icke vore förhållandet i Sverge. Bland adeln finnes väl på en och annan hand rikedom, men kyrkan här i landet vore i allmänhet icke rik. Af Fransyska revolutionen hade Tal. lärt sig, att döma mildt. Vissa Jakobiner, handlande efter den Jesuitiska grundsatsen, att ändamålet helgade medlen, rasade i blod, men hade dock de bästa hjertan, voro ädla, men förvillade menniskor. När Tal. dömde dessa på sådant sätt, så kunde Ståndet vara öfvertygadt att han icke ville hårdare döma KonstitutionsUtskottet. — Med dem, som yrkat afslag, instämde Professor Retzius, Prostarne Lalin, Sylvan, Osterman, Berlin, Sianer och Nibelius. En del ledamöter beklagade, att den önskade reformen blifvit satt så på spetsen, att den måste falla, och påpekade brister i Utskottets förslag, hvilka gjorde detsamma oantagligt, hvaremot de dels uttryckte sitt gillande af Doktor Tiomanders förslag till representations-reform, dels önskade detsamma till kontraproposition emot Utskottets. De, som taiade i denna riktning, voro Prostarne Östbery, Ödman, Sandberg, Gahne och Nsrdiammar. Prosten Hailström beklagade den förbistring, som rådde i förslaget, hade åtskilligt emot val-lagen att anföra, och ansåg ingen sjelfständig Öfre Kammare kunna bildas efter samfåldta val. Trodde att Ståndet ingalunda vore förhindradt af de förutgångna voteringarne i Förstärkt KonstitutionsUtskott, att i sin helhet afslå förslaget, ifall så nödigt pröfvades.